Fan fiction har
långa anor. Redan på 1700-talet utkom nyskrivna anonyma
uppföljningar till Samuel Richardsons populära Pamela.
Sedan har populärkulturens författare ständigt fått se sina
karaktärer i nya sammanhang: Ibsens Ett dockhem gavs i nya
versioner i bland annat Tyskland, där Nora vänder i dörren.
Överlägset mest
drabbad av svenska författare är Hjalmar Söderberg. Efter att
Gun-Britt Sundström skrivit sin alternativa version av Den
allvarsamma leken, För Lydia, har åtskilliga författare
profiterat på främst Doktor Glas. Bäst gick det förstås
för Bengt Ohlssons Gregorius, ur pastorns perspektiv, även
om jag tycker att Kerstin Ekman gör något fräschare med sin
lekfulla Mordets praktik. Det finns rentav en engelsk
moderniserad roman, The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas.
Senare har bland andra Bjarne Moelv
(Helgas offer) och Birgitta Lindén (Jag, Helga Gregorius)
skrivit ur hustrun Helgas perspektiv.
Och så nu Helena
Sigander, som råkar dela initialer med den ursprunglige författaren.
Även hon koncentrerar sig på Helga, i sin roman Dosan. Helga
Gregorius berättelse. Redan 2006 hade hon premiär på en pjäs
som den här romanen verkar bygga på. Hennes roman är dubbelt så
lång som Söderbergs, men klarar bara av att berätta två
tredjedelar av handlingen.
Än en gång in i
den här bekanta världen, alltså. Det finns en del att säga om
stilen. De frekventa anakronismerna: ”men, hallå”, nä, man sa
nog inte så 1901. Eller att ordet ”Afrikahettan”, som Söderberg
nämner en gång, här nämns dussinet gånger enbart på bokens
första hundra sidor. Värre är väl att Sigander inte gestaltar,
utan hela tiden berättar, och det blir ju tröttsamt när allt ska
förklaras och presenteras tydligt.
Här kommer Helga
från enkla förhållanden. Världen är smutsigare, och det är mer
Bellman än Söderberg i Siganders Stockholm. Det nya inslaget är
att Helga ges feministiska ambitioner, och det är förstås lovvärt,
även om det är att bortse från originalets karaktär, när hon här
är Hötorgsagitator. Helga ligger med sin syssling Karolina och
dejtar en kille som heter Carl-Evert, innan hon träffar i tur och
ordning Gregorius, Glas och Fritz Racke (han som heter Klas Recke i
Söderbergs roman). Hon har stora problem med sin mens.
Kanske det är lite
mystiskt att prästen Gregorius har böcker av Catullus, Voltaire och
Strindberg i sin bokhylla. Ännu mer mystiskt är väl att det talas
om lobotomi tre årtionden innan det presenterades som kirurgiskt
ingrepp, eller att Helga vill bli pilot, när det skulle dröja lika
länge innan reguljärtrafiken möjliggjorde det yrket.
Ett problem med de
här sentida uppföljarna eller alternativversionerna är att de helt
ignorerar den kamp mellan vetenskapen och religionen som var
Söderbergs primära drivkraft i Doktor Glas, att det handlar
om en antagonism mellan två skilda discipliner, demonstrerat också
i hur båda åtrår samma kvinna, Helga, i en tematik som pessimisten
Söderberg vet hur det ska sluta. Här reduceras allt till att handla
om hur Helga ska bli kvitt den monstruösa prästen, som bara är ett
sidospår i Söderbergs roman.
Nåväl, den som
gillar Doktor Glas har förstås inget annat val än att läsa
också den här boken. Och vänta på nästa. På omslagets baksida
står det att det är den första i en serie, så mer lär komma,
både från den här författaren och från andra.
Ursäkta en sen kommentar. Jag tyckte Ohlssons bok var bra men den innehöll på tok för många anakronismer. Ekmans var då mycket bättre men nådde naturligtvis inte hennes toppnivå.
SvaraRaderaAnledningen till denna kommentar är dock att påpeka att Grönköpings Veckoblad redan 2009 uppmärksammade denna trend. Man såg positivt på saken men anmärkte att Söderbergs romaner "har posthumt (i efterskott) visat sig vara en veritabel guldgruva, kanske inte så mycket för honom själv (han är f.ö. avliden) som för nutida författare". Bladet avslöjar i sammanhanget att hemkonsulenten frkn Ada A:son Susegård (mp) snart utkommer med en roman "Jag och doktor Glas", en berättelse av frkn Eva Mertens som skymtar fram i Söderbergs roman. Frkn Mertens skriver om sina fåfänga försök att dra till sig doktorns uppmärksamhet. När hon läser i tidningen att en av hans patienter dött knall och fall skickar hon t.ex. blommor för att muntra upp läkaren. "Rosor, det borde han väl förstå vad det betyder."
Litterärt återbruk (recycling) är en framtidsbransch och det retar mig att jag nu tvingas kasta mitt påbörjade manus "Jag och Lisbet Salander" eftersom mångsysslaren David "Zlatan" Lagercrantz hann före. Där hade man väl haft ev. ålderdom tryggad.
Haha, ja, givetvis är det så, Gregorius är en rätt ok roman, fast lite ojämn & småtråkig ...
SvaraRaderaMen jag förstår egentligen inte varför alla blivit så upprörda för att det ska skrivas fler böcker om Lisbeth Salander. Hon är ju en James Bond-figur, och sådana har det ju skrivits en massa böcker efter att Ian Fleming dött.