Tidskrift för
litteraturvetenskap (smått lysande formgiven) har temat ”kortprosa” för ett av årets
nummer (2003:2), där jag hittar en svit med tre läsningar av
Virginia Woolfs Ett eget rum, den alltid aktuella essän från
någon gång i början av 1900-talet (Lawen Mohtadi nämner den också
i sin DN-krönika i dag).
Här är det
kritiker från tre olika generation som läser: Ebba Witt-Brattström,
Anders Johansson och Evelina Stenbeck. Kanske är det först nu vi
kan uppskatta Woolfs bok: först nu vi kan läsa den på dess egna
villkor, och förstå hur radikal hon var både med sina idéer och
sin stil. Men gäller inte det här för alla betydande författare,
att vi är snabba med att utbrista: ”Kolla vad duktiga just vi
är, som förmår läsa dessa knepiga böcker så mycket bättre än
tidigare generationer …” … skriver jag dagen efter
offentliggörandet av PISA-rapportens budskap att svenskar läser
sämre och sämre för varje år.
Vi har ett behov att
klösa tidigare kritikergenerationer i ögat. Kanske finns det ett
anxiety of influence även bland kritiker. Och har inte Harold
Bloom mördats hårdast av dessa kritiker?
Nu ska sägas att de
här tre kritikerna klöser försiktigt. Witt-Brattström skriver om
vad Woolf betytt och betyder för hennes, Johansson om hur Woolf
fungerar inspirerande som läsarideal, och Stenbeck tillämpar Woolfs
estetik i en läsning av Athena Farrokhzads Vitsvit. Tre vackert skrivna texter.
I numret finns även
Alexandra Borgs artikel om nya läsformat. Vi har en lång tid nu
väntat på den här digitala revolutionen. Borg skriver initierat
och piggt, och gör några drastiska och dråpliga liknelser. Det är
också överlag intressant med denna fördjupning över kortprosan
och novellen, som Hjalmar Söderberg-experten Miranda Landens text om
Söderbergs val av titlar till sina noveller. Hon går från det
initierade till det insnöade, och det är förstås oerhört
engagerande att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.