Nog tycker jag att
det är välkommet att Lyrikvännen till årets sista nummer (6/13)
gör ett temanummer under vinjetten ”Sång, visa, poesi”. Man kan
inte prata för mycket om relationen mellan skriven dikt och
sångdikt.
Eller kan man?
Dylika temanummer har väl både här och annorstädes lanserats lite
då och då, det vill säga att man låter några lösryckta
skribenter skriva om hur just de uppfattar sångtexter i förhållande
till tryckt poesi. Problemet är väl att ingen någonsin lyckats
förklara på ett vettigt sätt hur det förhåller sig – att
sångtexter har lägre status i den litterära hierarkin, visst. Men
med detta sagt: hur kommer det sig att jag tycker att Patti Smith är
en bättre poet i sina sångtexter än i sina diktsamlingar, när det
borde vara tvärtom?
Lyrikvännen anlitar
olika skribenter som diskuterar ämnet. Resultatet är i bästa fall
ojämnt. Exempelvis gör Kennet Klemets en stundtals lysande analys
av Björks sångtext ”Hyper-Ballad”, men de goda iakttagelserna
drunknar i en rätt nonchalant inställning till sången, liksom i
ett hafsigt språk. Annars är det välkommet att man inte enbart
ägnar sig åt gamla rockpoeter som Bob Dylan och Leonard Cohen –
en cover på den senares ”Halleluja” ingår dock.
De flesta av
artiklarna ger detta slarviga intryck, att det rör sig om
intentioner som inte tagits till vara – idéer som inte tänkts
färdiga, och resonemang som liknar trötta repliker som fälls när
man druckit för mycket. När började man trycka sångtexterna i
skivalbum? Det undrar Bengt Eriksson, utan att bry sig om att leta
upp svaret.
Det besvärliga med
bland annat Erikssons text är att det är så personligt, så privat
– att han senast skrev om rockpoesi i Lyrikvännen 1971, är det
verkligen en relevant information i en text om svenska
sångförfattare?
Om jag nu är så
gnällig, vad är det jag saknar? Kanske idén med Klemets analys
kunde ha genomförts fullt ut. För ärligt talat, har vi inte läst
tillräckligt många svepande summeringar? Hellre låta ett tiotal
personer analysera var sin sångtext: det hade inneburit spännvidd,
räckvidd, omfång, variation, och hade varit skitroligt att läsa,
kanske möten mellan olika tolkningstraditioner, en
poststrukturalistisk analys av Nordpolens ”Dom mörka molnen”,
till exempel. Jag hade gjort det gratis! (Jag skojar!)
Desto mer glädjande
att Ann Lingebrandt recenserar Yahya Hassans Digte,
och att Björn Gustavsson och Victor Malm skriver poesi som ger
mersmak. Att Lasse Söderberg översatt en Seamus Heaney-dikt är
också bra. Så nog finns det hopp för tidskriften som firar 60 år
nästa år, även om det låter oroväckande att de lär inleda med
ett Beat-nummer …
Problemet med min text, för dig, är nog främst att den inte handlar om eller ska eller skulle handla om "svenska sångförfattare". Utan om exakt det som rubriken säger. Och ja, det är relevant att nämna att redaktionen för Lyrikvännen faktiskt var intresserad av rock- och poptexter som poesi i en tid då knappast någon var det. Du hade velat ha en annan artikel, det är ju åkej, men den artikeln ville inte jag skriva. Den får du skriva själv, kanske.
SvaraRaderaDet var inte meningen att bara ge mig på din text, jag tycker problemet är generellt i det här numret, att texterna behövde redigeras hårdare.
SvaraRadera