Väggen, Marlen Haushofer

60-talet var inte bara hippies och Flower Power, utan en period som alstrade genuint paranoid konst av yppersta kvalitet. Som John Fowles kusliga roman Samlaren, eller Michelangelo Antonionis lika kusliga film Blow-Up. Dystopiska verk som hanterade tidsandans skräck för allt det människan höll på med. Det var också på 60-talet Amerikas försvarsminister Robert McNamara myntade akronymen ”MAD” (Mutually Assured Destruction) för att beskriva terrorbalansen mellan främst USA och Sovjetunionen.

Den österrikiska författaren Marlen Haushofer är känd endast för romanen Väggen som hon skrev under denna ängsliga tid, 1968. Eller ”känd”: när hon dog två år senare var hon föga uppmärksammad, men återutgivningen av hennes böcker några årtionden senare säkerställde åtminstone den här romanens status av obligatorisk läsning för oss som gärna umgås med apokalypsen. Per Erik Wahlund översatte den till svenska 1989, och den utkom även i serien En bok för alla för tio år sedan.

I Daniel Hjorths förord citeras Haushofers kategoriska replik: ”Jag anser att i vidare bemärkelse allt vad en författare skriver är självbiografiskt.” Klart att det är så: det finns alltid en bevekelsegrund bakom, en erfarenhet, och Haushofer skriver klart om en jobbig erfarenhet. När kvinnan i berättelsen får tandvärk kan man tänka på att författaren själv var gift med en tandläkare.

Till en alpby anländer en kvinna med ett sällskap. På morgonen är sällskapet borta, och när hon ger sig iväg för att leta efter dem går hon rätt in i en vägg. En osynlig mur som har stängt in henne. En lika enkel som genial premiss för en fiktiv berättelse. Utanför väggen ser hon döda människor. Hon har ett gott förråd, eftersom ägaren av stugan förutspådde kärnvapenkrig.

Instängd tillsammans med henne är hunden Lo och kon Bella, och så småningom en katt. Fåglar, rådjur, mård, ugglor, räv, ödlor. En märklig detalj är att hon i början nämner två ”nästan vuxna” döttrar, men dessa tänker hon inte ett dugg på under sin isolering, trots att hon gång på gång assisterar då hennes husdjur föder.

Nu kan berättelsen tolkas på olika sätt: som en överlevnadstext, vad människan gör i en utsatt situation, en Robinsonad. Eller som en postapokalytisk skildring, efter kärnvapenutplåningen: massans förstörelse. Eller som en psykos: individens förstörelse. Eller som något annat. Kanske är det en mardröm? Kanske är väggen en referens till Berlinmuren som restes bara några år tidigare? Kanske väggen är den skelettcancer Haushofer led av.

Kvinnan skriver sin egen berättelse. För att behålla vettet, för att det är vad man gör när man ställs inför det irrationella. Man försöker göra världen begriplig. Alltmedan tiden går … En viss absurdism utkristalliseras när kvinnan reflekterar över sin egen skrift, funderar på vem som ska läsa den: om människor ska hinna rädda den innan mössen tuggar i sig pappren: ”Antagligen äter de lika gärna fullskrivet papper som oskrivet. Möjligen kommer blyertsen att göra dem illamående, jag vet inte om den är giftig eller ej. Det är en märkvärdig känsla att att skriva för möss.” Kan författarens villkor tydligare formuleras?

Romaner ska utforska det omöjliga, gå mot det svåra, mot det vettlösa. Haushofer gör det bland annat genom att skippa kapitelindelning. Därmed ökar hon instängdheten, klaustrofobin. Det kan erinra om hur det är att läsa två andra österikiska stilister, Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek – två starka röster som du också är instängd med, som också behandlar sådant som styckeindelning och kapitel med nonchalans.

Vad ska hon då göra? Kvinnan bakom väggen, hon som kan tydas på så många olika plan – självbiografiskt, strukturellt, symboliskt, allegoriskt, psykotiskt. Väggen är problemet, kanske det experiment vi alla ställs inför. Som roman är det oavbrutet spännande: du fattar ju att här måste något hända, och det gör det väl, på sätt och vis, på slutet. Men ändå inte.