I nya numret av
10-tal (# 15 2013) handlar det om – med deras stavning –
”gurlesque”. Rätt i tiden smids det medan det skeva järnet är
varmt. Nä, jag raljerar: det är ett lysande tidskriftsnummer, värt
att läsa och begrunda, med bara några få snåla reservationer.
Klart jag gillar
ambitionen, att man också blandar några inkännande introducerande
texter i ämnet med exempel, mestadels dikter av både svenska och
utländska utövare av denna genre som ju inte är någon genre, den
är alldeles för obekväm och spretig för att vara en genre, och
det är (bland annat) därför vi gillar den. Den ska vara för
mycket: den ska spjärna, vara motstånd, vara subversiv och farlig
och vara för mycket för att trivas och vara trivsam. Litteratur som
syresätts av nya perspektiv är svårt att motarbeta – om man inte
är förstockad och världsfrånvänd. Kort sagt: här händer det
spännande saker, och det är bara ditt eget misstag om du ignorerar
den här reaktionen på manligt maktutövande.
Men samtidigt: nog
finns det uppenbara risker att så snabbt tillämpa etiketten gurlesk
(jag föredrar den svenska stavning som också användes av Maria
Margareta Österholm i den epokgörande doktorsavhandlingen som kom
för ett år sedan). För de som nu tillkommer och ser något
uppfriskande med det här sättet att skriva riskerar ju att hamna i
fällan att det blir förutsägbart och ett infriande av de
visserligen generösa kriterier som ingår i själva konceptet. Då
blir det lätt att bejaka överdrifterna för sakens skull. När
äcklet är en effekt för effektens skull blir det själlöst och
mekaniskt.
Kanske det är mer
fruktbart att se gurlesken som en alternativ läsart, att tillämpa
den på tidigare författare. Utifrån bland andra Joyelle McSweeneys
vilja att gurleskläsa Emily Dickinson och Sylvia Plath önskar jag
gurleska läsningar nu av Angela Carter och Clarice Lispector, för
att bara nämna två prosaförfattare med potential att utsättas för
den typen av läsning.
Bland poesin allra helst Edith Södergran, till exempel försåtligt
ljuva dikter som ”Till en ung kvinna”: ”Aldrig ännu bedrog ett
eldigt ögonkast. / Håll mannens hjärta i dina oerfarna
barnafingrar, / drag mannens stråleld i dina ögons isgemak! / Du är
viss om kärlek som om himmelriket. / Han skall skänka dig sitt
hjärta, ett rike och alla vårens blommor, / och du ger honom din
längtans lätta slöja som gör fjärran blå.” Eller Ann
Jäderlunds sötfarliga dikter i exempelvis Kalender röd Levande
av is. Eller som Sofia Roberg gör i en essä på Rymden, läser Karin Blixen gurleskt, och då hittar helt nya saker i hennes
noveller.
Dock: de som nu
skriver gurleskt i det här 10-talnumret gör det ju bra, speciellt
Sara Tuss Efrik, med en lång svindlande text, vacker och otäck på
samma gång. Nivån på de nio engelskspråkiga och översatta
bidragen är svårare att bedöma. Men jag slukar allt med hull och
hår, glupskt och med önskan om ännu mer av det gurleska. För det
mest slående är frihetsbegäret som sipprar ut ur det gurleska –
en frihet som inte tänker kompromissa eller köpslå, utan som
arbetar med bävan som estetiskt laddat material. Då blir också det
politiska budskapet svårare att upptäcka, men kanske med större
möjlighet att verkligen påverka – helt enkelt för att den
undviker att bli plakatskrift, att det fientliga sockras.
Det blir då det
igenkännbara som har manipulerats och förvrängts – gjorts
gurleskt – och därmed blir otäckt, kanske allra mest därför att
du känner igen hotet, utan att fatta vari det obehagliga ligger.
Vore det inte för kardinalfelet att lyfta in patriarkatets
favoritgubbe Freud kunde man här tala om hans teori om das
Unheimliche, men det är ungefär så den här skräcken måste
tydas – som det fasansfulla som döljs i det lömska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.