John Keats är
alldeles för dåligt presenterad i Sverige. Fortfarande. Men jag är
tveksam till det Carl Lindgren skriver i sin nya bok om poeten, att
generationskamraterna Shelley och Byron är mer kända här. Är inte
snarare sämre ställt med medvetenheten om alla romantiska poeter?
Ett namn skrivet
i vatten. Romantikens medicin i John Keats poesi (Carlssons) har
en ovanlig ingång. Lindgren är läkare, och syftet är att hitta
spår av Keats läkarutbildning i dennes poesi. Ett specialiserat
perspektiv – är det verkligen det mest lämpade sättet att
introducera Keats för svenska läsare?
Tjugo år gammal,
154 cm lång, efter en sex år lång utbildning, var John Keats
färdig läkare. Men han hoppade som bekant av den banan, för att
skriva poesi. Det gick så där: tre böcker hann han ge ut, fick
nedgörande kritik för en av dem, och dog tjugofem och ett halvt år
gammal. I stället för poet blev han patient, och däri finns de tre
rollerna som Lindgrens bok undersöker: Keats som läkare, som poet,
som patient. Han hostade blod 3 februari 1820, och kunde ställa sin
egen diagnos. Ett år senare var han död.
Lindgren skriver
sansat, nästan för belevat, med en förkärlek till den sorts
arkaismer som borde ha fått stanna i sitt schatull. Det är lite
onödigt av honom att polarisera romantiken som ensidigt fientliga
mot rationaliteten, med förenklingar och generaliseringar där
romantikerna framställs som vidskepliga dårar, enkom för att Keats
naturvetenskapliga insatser ska ges ett bedrägligt sken. Om syftet
är att motbevisa etablerade sanningar kan man alltid hitta sådana
motbevis.
Varför blev Keats
läkare? Tidigare forskning har skyllt på en förmyndares beslut –
han var föräldralös, och hade vårdat sin dödssjuka mor strax
innan. Dock tycker jag att Lindgrens slutsats är osmaklig, inte
minst för att den kommer från en läkare: ”Erfarenheten av vården
av mamman gav honom kanske också en uppfattning om att lidande kunde
leda till en högre form av kunskap och insikt, och att förluster
också kunde innebära att vinna något annat.” En klen tröst –
så säger bara den som inte själv upplevt en sådan förlust. Ett
lidande är ett lidande.
Varför läkare, när
han kunde ha blivit militär, resonerar Lindgren, kort efter att ha
citerat ett brev där Keats uttrycker något som inte kan uppfattas
som annat än genuin pacifism. Dessa sidor hos Keats kunde ha
fördjupats, men Lindgrens ärende är ju läkekonsten, så han
skriver desto utförligare om detta. Undantagsvis kommer han ändå
in på intressanta tolkningar, när han väl avhandlat Keats period
som student.
Att vara läkare i
det tidiga engelska 1800-talet innebär den lägre rangen av
apothecaries, den något högre av surgeons, och så den högsta
rangen av doctors. Det fanns i miljonstaden London blott 50 doctors,
70 surgeons, och hela 900 apothecaries. Keats var färdigutbildad som
apothecary, men kunde smidigt ha avancerat till åtminstone surgeon.
Lindgren är ivrig i
att påpeka hur felaktig kritiken mot Keats var, när han kallades
obildad. Snarare hade han fått en gedigen utbildning, med
föreläsningar av några av de mest kända företrädarna för
läkarskrået. Dock berodde nog kritiken mer på att Keats inte
tillhörde överklassen, att kritikerna fördömde dikterna enbart av
den anledningen. Sedan ska vi inte glömma att Shelley och Byron
också fick nedgörande kritik, trots att de tillhörde överklassen
(det vill säga, hade tillhört, eftersom de sparkade ut sig själva
därifrån). Opinionen var snål mot romantikens idéer.
Sedan är det ju en
lite naiv och lite väl idealistisk uppfattning att Keats valde att
utöva läkekonst med sina dikter i stället. ”Poetry makes nothing
happen”, som W.H. Auden skrev i dikten ”In Memory of W.B. Yeats”.
Nåväl, med sina
botaniska kunskaper visar Lindgren att Keats med sina botaniska
kunskaper borde ha känt till att Conium maculatum, odört, knappast
orsakar värk i hjärtat, något som påstås i ”Ode to a
Nightingale”. Likaså i ”Ode on Melancholy” (av Lindgren
felaktigt kallad ”Ode to Melancholy”), där ”the ruby grape of
Proserpine” har tolkats som belladonna av den senaste svenska
översättaren Gunnar Harding:
”Nej, nej, gå ej
till Lethe ner, och slit
Ej upp en stormhatts
rot, gift är dess vin:
Röd belladonnas
kyss gör pannan vit,
Dess druva är
Proserpines rubin;
Ej radband gör av
idegranens bär”.
Novellförfattaren
Per Hallströms äldre version:
”Nej, nej, gå ej
till Lethe, sök ej bot
där giftig
stormhatt gror, den finns ej där!
Låt ej din bleka
panna nås i hot
av belladonnans
skuggigt röda bär!
Låt ej cypressens
frukt ditt radband bli.”
Även om man
undantar utropstecknen – två stycken ur tomma intet! – så
undrar jag hur Hallström kunde göra en cypress av en idegran
(”yew-berries” i originalet). Lindgren menar att Keats syftar på
det granatäpple Proserpina åt enligt myten, och inte minst i en
målning av Dante Gabriel Rossetti. Problemet är att den målningen
utfördes drygt 50 år efter Keats död.
Den dikt som ibland
kallas ”Bright Star”, ibland ”His Last Sonnet”, och ibland
”Sonnet. Written on a Blank Page in Shakespeare's Poems, Facing 'A
Lover's Complaint”, citeras här i Erik Blombergs gamla
översättning, när det tidigare dugt bra med Sven Christer Swahn
och Gunnar Harding.
Tyvärr hade många
korrekturfel kunnat undvikas, såsom ordagranna upprepningar,
felstavning av namn, likväl som den aningslösa sammanblandningen av
sublimering med det sublima, eller den bokstavliga tolkningen av The
Smiths ”Cemetry Gates”. Lindgren citerar inte heller ordagrant,
vilket mest drabbar de ställen då han återger Hardings tolkningar
ur En katedral av färgat glas, liksom Sven Christer Swahns
tolkningar ur Den okände Keats. Dessutom är hans
interpunktion nästan oftare felaktig än korrekt, liksom han
förvanskar Keats interpunktion i så gott som varje diktcitat på
engelska.
Här hade kunnat
strykas ett långt resonemang om möjligheten att det kvicksilver som
ordinerades – av en expert på veneriska sjukdomar – skulle bota
syfilis, då det inte leder till någon annan slutsats än att det
antingen var syfilis eller inte. Tuberkulosens historia blir också
föremål för en lång utläggning, som sträcker sig långt in på
1900-talet. Det är också lite fånigt att formulera sig så här
slentrianmässigt, om Fanny Brawne: ”Det var nästan omöjligt för
Keats att inte attraheras av den vackra och livfulla grannflickan.”
Det räcker med en mening för att reducera Keats till ytlig voyeur.
Trots mängden av
reservationer är jag inte alldeles missnöjd med Lindgrens bok om
Keats. Dock saknar jag mer utförliga diskussioner av dikterna, men
kan acceptera premissen att det är en bok som har medicinen som
ämne. Medicin är inte mitt område, och jag kan villigt erkänna
att jag lär mig en del under läsningen. Förhoppningsvis ska boken
väcka någon slumrande litteraturvetare, som känner sig manad att
skriva en rejäl biografi – för, visst, specialiserade böcker i
all ära, men man måste ha något att utgå ifrån också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.