När t.A.T.u. för
snart tio år sedan gjorde en cover på The Smiths ”How Soon Is
Now” blev Morrissey upplyst att gruppen var ”teenage Russian
lesbians”, på vilket han avmätt svarade: ”Well, aren't we all?”
När jag nu i min hand har boken Queer Nation-manifestet, utgiven av
det nystartade förlaget Lesbisk pocket, undrar jag om jag inte måste tillämpa
Morrisseys vida definition – för hur ska jag annars motivera min
läsning?
Jag är varken queer
eller lesbisk. Eller? När jag fick höra talas om den här boken var
jag tvungen att lägga vantarna på den. För att det icke-normativa
tilltalar mig? För att jag inte har något val. För att svenska
språket som har ordet ”lagom” fortfarande på att få en bra
översättning av engelskans ”flamboyant”, till exempel. För att
vi behöver en mindre tråkig värld, en mindre konform och likriktad
värld.
Till att börja med
är det en ideelt utgiven bok, översatt av Elin Bengtsson och Lyra Ekström
Lindbäck, som också skrivit ett förord. Originalet ”Queers Read
This” var en pamflett som utdelades 1990: ”En liten bok att bära
vid hjärtat som en sheriffstjärna, en nödvändig påminnelse om
att en armé av älskare inte kan förlora”, som förordet
upplyser.
An army of lovers –
det är från originaltexten, och först undrar jag om det syftar på
det svenska bandet, som väl släppte sin debutskiva i den vevan. Men
det är uppenbart att den anonyme författaren syftar på Rita Mae
Browns dikt ”Sappho's Reply”:
”My voice rings
down through thousands of years
To coil around your body and give you strength,
You who have wept in direct sunlight,
Who have hungered in invisible chains
Tremble to the cadence of my legacy:
An army of lovers shall not fail.”
To coil around your body and give you strength,
You who have wept in direct sunlight,
Who have hungered in invisible chains
Tremble to the cadence of my legacy:
An army of lovers shall not fail.”
Även om
ursprungstexten skrevs av en enskild författare är tanken om
organiserat motstånd tydligt presenterad. Synliggörandet är också
viktigt, det vill säga att sluta se de homosexuella handlingarna som
en utmaning mot det heteronormativa samhället. Återigen, hur kan
jag identifiera mig med det? Jag tänker på Martin Amis novell
”Straight Fiction”, där han låter världen underkastas en
tvärtom-spegling, där heterosexuella förföljs och ständigt måste
rättfärdiga sina handlingar, ständigt ifrågasätts, medan de
homosexuella ser på dem med en blandning av misstänksamhet och
avsky: ”Of course you saw it all the time these days (downtown,
anyway), straights kissing in public, on the lips and everything –
open mouthed, even with tongues, like a demonstration.”
Men jag tänker att
Queer Nation-manifestet är en stark text, en självbärande
text. Den bärs av förtvivlan och ursinne, av sorg och bitterhet,
men främst ilska – och är inte bara förbannad, utan också
förbannat bra, när den visar att ilskan och ursinnet ger energi och
kan vara bra konstnärliga drivkrafter. Känslorna når ut. Ilskan
vänds bland annat mot AIDS, och hela boken är skriven med AIDS som
en mörk fond, som driver texten mot desperation och panik.
Det är en tydlig
kampskrift. Fortfarande pågår den här kampen, oavsett vad
straighta säger, så innebär tillvaron för de queera hela tiden
motstånd. Tolerans handlar oftast om läpparnas bekännelse. Boken
prövar underförstått tanken att intolerans är ett inlärt
beteende. Barn är inte intoleranta, hävdas det käckt, något jag
vill opponera mot. Att sjuåringar är djävliga mobbare är inte
ovanligt.
Världen är trång,
inskränkt. Allt som uppfattas som avvikande blir hotfullt, och det
behöver inte handla om sexualitet eller identitet, utan kan lika
gärna handla om konst eller åsikter. Allt detta måste
neutraliseras, tas om hand och osäkras.
Den här pamfletten
väljer konfrontationen som metod, och påminner en del om en annan
stark amerikansk text, Valerie Solanas SCUM manifest. Liksom
den är det här en strålande, underbar text. Där hon valde metoden
att skända och mörda väljer hen i den här boken att skrämma och
hota. Men jag uppfattar det som ett självförsvar. Att vara queer
innebär att bli skrämd och hotad. Det var radikala åtgärder som
krävdes 1990, och 2013 krävs det fortfarande.
Texten böljar
mellan det allmänna och det privata, för givetvis vänder sig
skribenten till en grupp, samtidigt som det skrivna är tillräckligt
drabbande, tillräckligt personligt, för att nå ut till fler än de
direkt berörda. Till att börja med alla som arbetar med människor:
handläggare, lärare, vårdpersonal, poliser, politiker … Vi
behöver mer förståelse, för att den som saknar personliga
erfarenheter kan inte bidra, kan inte förmedla hur det är att vara
marginaliserad. Vi kan förstå, lära oss att förstå.
Sorgen delas: den är
alltid din egen och andras samtidigt. Boken påminner om hur det är
att vara annorlunda på vilket plan som helst, och även om det låter
förmätet: vem kan inte känna igen sig i den känslan, i den
upplevelsen? Därför är det inte löljligt om vi erkänner att vi
alla är queer, och att det inte är något man blir, utan något man
är.
Tack för en fin text, blir väldigt nyfiken på den här skriften. och jag gillar ditt angreppssätt på begreppet queer här, som något som i någon bemärkelse är ALLAS angelägenhet (ett väldigt annorlunda förhållningssätt än t.ex. tolerans, eller en viss diskurs om tolerans, där att vara annorlunda lätt förvandlas till en viss grupptillhörighet.
SvaraRaderaTack också för en superbra blogg, du gör ett jätteviktigt jobb med dina recensioner, jag har under årens lopp fått massvis med litteraturtips på livsviktiga böcker jag inte visste att fanns.
h Mari
Tack tack, så snällt. Ja, det här är en viktig bok; alla borde som sagt läsa den.
SvaraRadera