Vi som slaviskt
följer schlagerfestivalen är nog ett luttrat släkte. Man får
acceptera premissen att allt är på låtsas: då först blir det
underhållande med alla vettvillingar som tar detta spektakel på
blodigt allvar. Yohio slog knock på oss: äntligen någon som fattat
att musik är teater, och att det handlar om att agera bäst. Samt att detta att vara sig själv kan innebära
att man kan se ut på väldigt olika sätt. Vilken magnifik förebild.
Dessutom utvecklades Yohio under året som en fin läsambassadör,
liksom för den delen Petter. Heja dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.