Utopi betyder ju
idealstat, men etymologiskt har namnet en dubbel laddning. När
Thomas More på 1500-talet skrev sin roman Utopia var han
medveten om det meningslösa med att skapa idealstaten, då namnet
indikerar både det goda landet och det icke-befintliga landet.
Svetlana
Aleksijevitjs serie ”Utopins röster” avslutas med den stora och
storslagna volymen Tiden second hand. Slutet för den röda
människan, utgiven av Ersatz i Kajsa Öberg Lindstens
översättning. Här sammanfattas verkligen hela den sovjetiska
utopiska epoken. Utopin tappar sin mask, avslöjas som just dröm. I
det här fallet mer drömmen om att skapa en ny människa än ett
nytt land. Homo Sovieticus. Men krig, läger och folkmord kom i
vägen. Och kapitalismen.
Därför handlar
boken, dess intervjuer, om hur kommunismen på 90-talet ersattes av
kapitalism, hur storstadens slukhål tog hand om de giriga, medan
landsbygden utarmas. Gogols drygt 170 år gamla roman Döda själar
är en exakt satir över 2000-talets Ryssland: skurken Tjitjikov blir
hjälte med sin förslagna idé att belåna livegna bönder innan de
hunnit strykas ur mantalslängderna.
Man kan säga mycket
om Ryssland och det ryska. Det är ett palimpsest, och Aleksijevitj
visar redan i förordet dess förutsättningar: ”Sovjetmänniskan
kan indelas i fyra generationer: Stalingenerationen,
Chrusjtjovgenerationen, Brezjnevgenerationen och
Gorbatjovgenerationen. Jag tillhör den sista. Vi hade lättare att
acceptera den kommnistiska idéns misslyckande, eftersom vi inte
upplevt den tid då idén var ung och stark och de utopiska drömmarna
ännu inte hade förlorat sin magi, undergångsromantiken.” Det är
också som undergångsromantiker rösterna hon intervjuar framträder,
i synnerhet i bokens första del där de står på rad för att
berätta hur dåligt det blev och hur bra det var, under kommunismen.
Men minnet är bedrägligt, ju.
Aleksijevitj visar
att den ryska människan är en passiv drömmare, och hon behöver
inte ens inflika några förmaningar om nostalgi för att poängen
ska hamras in i läsaren. De forna kommunisterna är ursinniga över
att ha blivit förråda av Gorbatjov och perestrojkan. Det är lätt
att avfärda dem då som just undergångsromantiker, som
trygghetsbedövade sentimentalister. Fast det är svårt att vifta
bort den förtvivlan och den ilska de ger uttryck för, när de
beskriver hur den ryska själen ersatts av kapitalism, i ett
framgångssamhälle där de misslyckade hålls undan offentligheten.
De känner sig snuvade. Den stora tomheten rullar in.
Aleksijevitj gör
sig själv till deltagare, redigerar de olika stämmorna, vet när
hon ska skära av en replik. Här saknas i stort sett alla hennes
frågor, så det är svårt att avgöra vad det är hon sysslar med,
eller varför hon får till detta resultat. Det kan vara att hon är
en bättre lyssnare, helt enkelt, att hon lärt sig hålla inne med
allt som skulle påverka de intervjuades ställningstaganden.
Ellipsen ger henne också tillfälle att låta tanken färdas i nya
riktningar …
Bilden fördjupas,
när de olika ödena ställs intill varandra. Livsödena bevisar gång
på gång hur sanningen alltid överträffar dikten. Men sanningen
kan aldrig finnas i singular. De ryska ledarna visar sitt sinne för
det teatraliska – tänk bara på Dostojevskijs skenavrättning.
Liknande historier upprepas, och krigen prövar människans
uppfinningsrikedom för vidrigheter. En av bokens jobbigaste partier
är den före detta soldaten Aleksandr Laskovitj som utan omsvep
skildrar en bestialisk tillvaro. Men mest framträder krigets
vettlöshet i den glädje han förnimmer efter att ha nyttjat endast
soppskedar och inga gafflar när någon får teskedar hemifrån, så
att de kan röra om i sina teglas, bara för att under ett kort
ögonblick få återuppleva hur det är att vara en civil(iserad)
människa igen. Eller ur en annan soldats historia: ”det finns inga
hjältar i krig … Den som en gång tagit ett vapen i sin hand kan
inte längre vara god. Han klarar inte av det.”
Missnöjet som föder
ett annat slags missnöje. Oron, rädslan och hatet som går hand i
hand och skramlar ihop fientliga åsikter. Tomheten som byts ut av ny
tomhet. Drömmen ersätts av en annan dröm, där det enda som gäller
ändå är att det förblir just dröm, utopi, chimär.
Det är som sagt
svårt att förklara vad det är Aleksijevitj gör, vad det är som
gör hennes nästan suspekt enhetliga böcker så bra. Det är berättelser som går rätt på
känslorna, rätt in i känslorna. Men som med all riktigt bra konst
går det inte att med språket uttrycka vad som händer när du
ställs inför den, inför hur det är att ta del av den. Det må
vara personliga preferenser – Francis Bacons målningar, Clarice
Lispectors prosa, Edith Södergrans poesi – du kan bara stamma fram
ett epifaniskt ”å-å-åh!” inför det som verkligen betyder
något verkligt för dig.
Snarare än att
erbjuda ett nytt sätt att skriva dokumentärt håller Svetlana
Aleksijevitj på att omdefiniera hela författarrollen. Att inte ta
plats med sina egna ord, att inte ställa sig i vägen. Det är en
föredömlig inställning, som också säger en del om hur hon ser på
människan, som delaktig i något större; individen blir då mindre
betydelsefull, och ett samhälles helhet större än de enskilda
delarna.
På omslaget är
författarnamnet tryckt i guldfärg, men medan jag läser märker jag
att fingrarna hela tiden glittrar. Jag ser att färgen flagnar,
guldet överger sin källa. Det måtte finnas någon symbolik också
i detta.
Jag tänker mig att begreppet och kategorin generation är en av de viktigaste kompasserna vad gäller sådant som livsform, ethos, tankeformer och –figurer. Och en av de sämst förstådda och minst analyserade. Fenomenet gäller nog inte enbart inom Sovjetsamhället eller popen och rocken utan kan studeras över mycket bredare och vidare verksamhetsområden. Inklusive kommersiella tillämpningar som resebyrån Tjäreborgs nu aktuella tv-reklam för ett mer generationellt inriktat turistande. Ofta känner jag för min personliga del att detta att åldras samtidigt är att bli alltmer av en anakronism, mer och mer i otakt med tidsandan ...
SvaraRaderaSven-Erik Klinkmann