Årets sista nummer
av norska tidskriften Vagant, 4/2013, har essän som tema, men en
aning underförstått är det Sverige som är den sammanhållande
faktorn.
Anknytningspunkterna
är Håkan Lindgrens text om Svetlana Aleksijevitj (vars
efterföljande enkät innehåller ytterligare två svenska bidrag),
Henrik Petersens jämförelse mellan Anders Johansson och Karl Ove
Knausgård, samt Annelie Axéns essä om Sara Danius. Alla dessa tre
texter är skrivna på svenska.
Ja, och Knausgård,
boende i Sverige, har ju blivit halvsvensk – åtminstone kommer
svenska kulturredaktioner att tycka det när han får Nobelpriset
inom cirka tjugo år. Knausgårds bidrag i numret är en sextio sidor
lång artikel om hur han uppfattade tidskriften under åren
1988-1993: men det blir förstås något helt annat, och jag tvingas
återigen konstatera att ingen annan författare är lika spretig som
Knausgård – han uppfinner helt enkelt nya nivåer av ojämnhet.
Han är ju helt
vanvettigt bra, stundtals, med en fantastisk blick för det lästa,
som han lyckas förmedla på nya sätt. Samtidigt är han omständlig
och tjatig, och det är inte bara för att han ägnar visst utrymme
åt att diskutera konstens absoluta kvalitetsbegrepp som han liknar
Stig Larsson, den tidigare mest ojämne skandinaviske författaren …
Av artiklarna är
Håkan Lindgrens bäst: han är fenomenal, går alltid ett steg
längre. Hans kritiska gärning håller på att bli allt mer
omfattande, och allt mer djupgående. I viss skymundan – jag tror
att fotot här är högst andra gången jag ser honom avbildad –
har han etablerat sig som en av Sveriges viktigaste kulturskribenter.
Jag läser honom alltid med högt ställda förväntningar, men på
något sätt blir jag ändå alltid imponerad och förbluffad. Här
vänder han på vår – min, din, hans – uppfattning av
Aleksijevitj, och utsätter henne för en i bästa mening kritisk
läsning. Det ger slutsatser som inte saknar reservationer, där han
problematiserar och ifrågasätter. Det bästa med Lindgen är hans
balans mellan inlevelse och saklighet, något som han också
framhåller hos Aleksijevitj.
Bland annat skriver
han fint om ellpiserna – något som får mig att tänka på dess
användning hos Céline … hos Burroughs … hos Gombrovicz … Nej,
inte dagbokens Gombrovicz, utan romanerna, hans ofullständiga
romaner … Joanna Rzadkowska skriver om Kronos, Gombrovicz
hemliga dagbok, som han skrev parallellt med den offentliga. Kronos
finns endast utgiven på polska – en bok där fotnoterna ser ut att
vara intressantare läsning än själva texten …
Men det är alltså
essän som är temat. Tidskrifter brukar nära en obesvarad kärlek
till essän, och jag vet inte om Vagant löser dilemmat bättre än
andra. Men det är inspirerande läsning, och numret visar också hur
viktig essän är som form – det där sättet att skriva när du
tillåts släppa fyrkantig stringens, och tvingas uppfinna en ny
sorts struktur. Knausgård löser det på ett sätt som är väldigt
uppfriskande.
Det är högt i tak
i den här tidskriften. Jag måste också nämna Andreas Töpfers
fantastiska illustrationer. Omslaget är en bokturbin, och det är en
konsekvent linje genom numret, med böcker som omvandlas och sätts i
tjänst av fantasin. Här får vi se en swimmingpool utformad som
bok, en djuphavsfisk som imiterar bokens form, och så vidare. Det är
lekfullt utfört, samtidigt som ett allvar präglar resultatet, som
surrealism som vetter mot psykotiska hallucinationer.
Under året har
Vagant tillåtit sig tillbakablicken, och vi blir varse att ”The
past is a foreign country; they do things differently there”, som
det heter i L.P. Hartleys roman The Go-Between. Här dominerar
summeringens perspektiv, något som kanske är nödvändigt. Fast, är
det nödvändigt med ännu en text om Joyce? Är det nödvändigt att
stava fel på Virginia Woolfs efternamn? Knausgård idé om det
absoluta slår han hål på själv, även om han tycker att de
värderingar han stod för som tjugoåring gäller än. Fast det som
var bra konst 1988 behöver inte vara bra konst 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.