21 dec. 2013

Smartast i världen. IQ-sällskapen från insidan, Linda Leopold


Jag peakede tidigt. När jag var sju år blev jag uttagen att spela fotboll i laget för spelare som var två år äldre, något som aldrig skulle upprepas. Jag lärde mig läsa när jag var fem, och det kan vara det som gjorde att jag en dag togs ut ur klassrummet för att göra ett IQ-test, då jag gick i trean. Resultatet tystades ned, men då hade redan min intellektuella nedång inletts. Så förmodligen var resultatet inte värt att skriva hem om.

Och sedan dess har jag inte heller brytt mig nämnvärt om IQ-test, om Mensa, om intelligens, så det är med förstrött intresse jag börjar läsa Linda Leopolds bok Smartast i världen. IQ-sällskapen från insidan. Jag är legendariskt dålig på logiskt tänkande, och varje gång de där kartongbitarna skurna i olika mönster plockas fram börjar mina tankar vandra åt andra håll. Jag skulle nog inte komma längre än till att få servera Baileys på deras medlemsmöten.

Leopold vill vara smart. Varför då? undrar jag. Hon gör IQ-test, hamnar i Mensa, men vill vidare, vill se om hon kan nå ännu högre resultat. Hennes bok vill ambitiöst nog också skriva både intelligensens och intelligenstestens historia. I arbetet intervjuar hon mängder av medlemmar och testkonstruktörer.

Då ska några myter punkteras. Som det här med avundsjukan, att Mensanerna (som de kallas) bara är bra på logiskt tänkande, att de annars är socialt hämmade nördar som inte kan mingla som vanligt folk, liksom att de inte kan utföra praktiska sysslor överhuvudtaget. Enligt de själva är det vanligast bland de som befinner sig i spannet 140-160 som har inställningen av att vara förmer, medan de som ligger högre – de som tillhör HIQ-klubben (High Intelligence Quotient), är mer generösa. Kanske där Leopolds drivkraft ligger, när hon jagar poäng, och till sist hamnar på betryggande 162.

Det låter imposant, 162 – fast inte om det jämförs med greken som ligger på 198, och ofta presenteras som den smartaste i världen. Han intervjuas här, och framstår som den klokaste, mest balanserade och nedtonade personen i hela boken.

Intressanta människor betas av i Leopolds jakt efter testernas gåtfulla historia, där vi hittar människor som samlar troféer och diplom, T-shirts och nålar. En klubb för inbördes beundran, kan man lite lagom avundsjukt utbrista. Ja, men hur berättigad är den kritiken? Vad utför Mensa? Det är en tanke som då och då dryftas i boken, om det finns något konkret, något produktivt att visa. Här finns hundratusentals medlemmar med bevisligen hög intelligens, och till vilken nytta? Leopold nuddar frågan, men lyckas inte riktigt motivera vare sig existensen av Mensa eller varför hon själv blir besatt av att bevisa sin egen mätbara intelligens. Eller resonemanget kring hur man känner igen en mensan, att de ”utstrålar liksom något … mensanskt.”

Om man som jag avskyr gåtor, rebusar, korsord, frågor, ordvitsar, associationslekar, gissningsövningar, då har man inte särskilt mycket att hämta här. Att söka sig till Mensa handlar i mångt och mycket om bekräftelse: om att vara med i något, men lika viktigt verkar det vara att vara mot något annat. Lite rörande är det att följa hur medlemmarna snöar in på interna skämt, som ”ingen annan” förstår, i tron att de är unika om att ha specialintressen. Här verkar det vara ett egetintresse att ägna sig åt det mest möjligt kufiska, för att det är roligt att iaktta hur ”de andra” reagerar när de börjar prata om sina konstigheter.

Här finns i boken resonemang kring Gardners på 90-talet så omhuldade teori om de sju intelligenserna, en del om hur dålig skolan har varit på att tillvarata den här typen av intelligens. Boken är ett långt journalistiskt reportage, som hade tjänat på att stramas upp, bli mer effektivt berättat. Många av de intervjuade säger liknande saker. Dock har Leopold ögon känsliga för absurditeter, så det blir en del roande anekdoter bland all trist faktaredovisning, när hon fiskar upp de mest intressanta replikerna. Men det förhindrar inte min gnagande känsla av att det för en del ligger just ett egenvärde i att vara udda, att det handlar om att trivas med att vara apart.

Dessutom nuddar Leopold vid tanken om ett garderobsförhållande för de med mätbart hög intelligens, vilket leder till hennes förra bok Faghags. Då blir hennes bok en Faghags 2, med skillnaden är att hon här själv är delaktig, ingen hangaround. Från q[ueer] till IQ.

5 kommentarer:

  1. "... för en del ligger just ett egenvärde i att vara udda, att det handlar om att trivas med att vara apart."

    Det menar du inte! Det är ju chockerande. Sådana personer måste genast tillrättavisas. De måste lära sig bli en del av Gemenskapen.

    SvaraRadera
  2. Jag tänkte mest på att för en del blir det en så stor del av deras identitet, att definiera sig som någon som inte tillhör gemenskapen. Jag jobbade en tid med en trummis i Komeda, rockbandet från Umeå som gjorde ett par skivor i början av 90-talet (en av deras låtar är vinjettmusik i tv-programmet Plus). När vi träffades första gången tyckte jag det var ett coolt namn, & vi pratade en del om Krszystof Komeda, om Polanski, etc, men han blev sur för att han inte fick tillfälle att berätta hela historien om bandnamnet.

    SvaraRadera
  3. Jag är inte med i Mensa och har inget behov av att försvara dem, men tycker ändå att det är lite märkligt med de reaktioner som gruppen väcker. Såg du recensionen i Svenskan?

    Varför skulle de här människorna inte träffas över ett par öl och prata om sina specialintressen som alla andra? Mensa är väl varken mer eller mindre samhällsnyttig än en basketklubb eller något av alla andra identitetsbyggande projekt. Det som berörde mig mest i Leopolds bok var att så många hon träffade kände sig konstiga, ofta dummare än genomsnittet tills de kom in i Mensa.

    SvaraRadera
  4. Hm håller med (igen), "Om man som jag avskyr gåtor, rebusar, korsord, frågor, ordvitsar, associationslekar, gissningsövningar", lägg till trisslotter. För några år sedan gjorde jag ett mensatest när jag hade arbetat natt och var väldigt trött, och då hade jag (tror jag faktiskt) alla rätt (I och för sig Expressens mensatest, dock efter original, och alla frågorna på tid). Jag såg direkt "korrekta samband" mellan diverse "romber med prickar" etc. På högskoleprovet är det NOG och DTK jag har problem med.

    SvaraRadera
  5. Det antyds ju lite i boken det där dåliga samvetet, att de borde ägna sig åt något mer konstruktivt på sina möten, att de har ett annat ansvar än andra som samlas, då de bevisligen är smartare.

    Jag har varit med om några såna tester på olika fester, & har då sett sammanhang, fast problemet är att jag i vissa sammanhang inte har någon tävlingsinstinkt, dvs ser jag ett korsord tänker jag aldrig att det vill jag lösa.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.