Det speciella med
Ingvild H. Rishøis noveller är hennes förmåga att skildra levande
människor, göra dem till autentiska och trovärdiga representanter,
så att du glömmer att du läser påhittade historier. Men det kan
väl vem som helst göra? invänder du, för det är väl ändå vad
en författare ska ägna sig åt. Förvisso, men det kan göras mer
eller mindre förfaret, och inte minst mer eller mindre med påtaglig
metodik. Här sker illusionen helt omärkbart.
La stå heter
hennes första novellsamling. Den utkom 2007, och blev osedvanligt
väl omhändertagen av norska kritiker. Det är sju relativt korta
noveller om vanliga människor som ibland ställs inför ovanliga
situationer. Ofta unga människor: barn, tonåringar. Människor som
tvingas ställa sig öga mot öga med katastrofer, inför valet att
ge upp eller uthärda.
Rishøi är suverän
på att levandegöra människor på ett trovärdigt sätt, ja, men
också händelser och tankar. Du litar på tonfallet, uppfattar det
som hundraprocentigt äkta, och läser berättelserna dokumentärt.
Det är språket som åstadkommer den här tilliten. Rytmen som är
så genuin och i samklang med det okonstlade ordvalet. Förståelsen
för vad som ska sägas och vad som ska utelämnas, ja, men framför
allt hur det ska säga. Hon får det svåra att se enkelt ut,
får allt att se självklart ut.
Det är omöjligt
att veta vad hon har behövt göra för att komma fram till sin
förståelse, vilka erfarenheter som ligger bakom hennes
beskrivningar av hur det är: ”Alt bare fløyt gjennom huet. Og jeg
gadd liksom ikke prøve å få tankene til å funke igjen. Og jeg
gadd ikke gå på skolen heller. Det var ikke for å være vrang, det
var bare det at alt fløyt sånn. Akkurat som å ha ei elv i huet
liksom. […] Siden jeg klarte jo ikke å slutte å tenke, ikke sant,
jeg er sånn noen ganger. Det er som å ha en hel jævle barnehage
inni huet, bare masse stemmer som skravler og maser og foreslår ting
hele tiden, og bare sånne usammenhengende greier.” Han som håller
den här skymfade monologen är Jimmy, killen som är helt övertygad
om att han är adopterad, och försöker motbevisa sin mors
förnekelser. Han har både rätt och fel, kan sägas.
Handbollskompisarna
Katarina och Lila i första och sista novellen, där Lila vill dö.
En gång i sjuan. En gång i åttan. En gång i nian. I sista
novellen är Katarina vuxen, lärare, och fortfarande kompis med
Lila. Death shall have no dominion, typ. Men mer än
spöknovell är den där sista titelnovellen, vars atmosfär prickas
in i den välvalda titeln – ”Låt stå!” – en elegisk text,
där saknaden blir det huvudsakliga temat. Tiden som går, men som
inte förändrar något egentligen.
Ja, Rishøi har
sannerligen ett gehör för det språk som ger varje människa sin
särart, och det är en annan sak som gör henne så unik: att hon
lyssnar in karaktärernas röster. Låter varje person ha sin egen
röst, där hon som författare drar sig tillbaka med sitt eget
tonfall. Det är ett visst risktagande involverat i den tekniken –
men hon fattar ju att det är genom att riskera något som värdet i
det skrivna blir uppenbarat.
Det gör hon med ett
språk som går rätt in i läsarens känslonerv. Då blir
karaktärerna minnesvärda porträtt. Det är som sagt vanliga
människor, men situationerna kan vara extrema eller dramatiska. Ett
vanligt ord, som jag tvingas slå upp: ”gæren” (galen). Fantasin
och verkligheten blir jämställda.
Mycket, möjligen
för mycket, har sagts om isbergstekniken, men det är motiverat att
nämna den här: för här är själva texten så korthugget lakonisk
att du som läsare måste bearbeta det lästa. Det här sker inte
minst i den korta novellen om den elvaåriga flickan som sägs ha
varit på månen. Den utspelar sig 1989, då Rishøi var elva år.
Hemliga ledtrådar: har Ingvild varit på månen? Sant är att
novellen avslutas med ett märkligt stycke som vänder på det
tidigare innehållet.
Där visar Rishøi
vad en författare är – en som tar risker. En som tar det där
steget över tröskeln, där Marlow tvekar i Conrads långnovell
”Mörkrets hjärta” men Kurtz skrider förbi, och det är ju
Kurtz som är konstnären, författaren. Conrad tog sig också över
tröskeln, han var tvungen till det.
Kurtz går rätt in
i faran. ”Point the figure-head at the storm”, som Nick Cave
sjunger i ”Jennifer's Veil”. Författaren måste våga utsätta
sig för den osunda kontakten med opålitliga typer, riskabla
sitautioner, jobbiga erfarenheter, otäcka minnen. För sådan är
världen, och det är författarens uppgift att vara där – i
stormen – och förmedla de insikter som finns där. Sanning och
osanning mixas rätt ned i malströmmen av liv.
I novellen ”Ariel”
rör sig språket mot det mer fragmenterade. Fyra olika individer
berättar ett händelseförlopp utifrån sina olika perspektiv.
Texten blir också poesi genom att orden krackelerar och bryts ut ur
prosan, när Rishøi låter dem falla över boksidan.
Att läsa dessa
noveller kan vara smått tumultartat, trots att jag var någorlunda
beredd efter att ha läst hennes andra samling Historien om Fru Berg tidigare i år, samt novellen i första numret av svenska
Granta. Chocken består bland annat i hur hon försåtligt
kryper sig på mig när jag läser, genom att låta den invanda
tryggheten och kontrollen utsättas för något som stör. Det sker
med en inbjudande röst, en röst som saknar alternativa vägar fram
mot påhittets sanning.
Genom att så
övertygande plädera i samklang med Alva Myrdals gamla utsaga ”Det
är inte människovärdigt att ge upp” blir Rishøi i högsta grad
pågående författarskap ett sådant som man önskar att fler
hittade fram till. Inte i första hand för att det i första hand
ger tröst, även om det inte ska underskattas. Utan för att hon tar
upp något som må låta bombastiskt men som ständigt tas ned på
jorden i hennes noveller: människans belägenhet. Har hon varit på
månen? Ja, det tror jag nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.