Vagant blickar bakåt

Årets sista nummer av norska tidskriften Vagant, 4/2013, har essän som tema, men en aning underförstått är det Sverige som är den sammanhållande faktorn.

Anknytningspunkterna är Håkan Lindgrens text om Svetlana Aleksijevitj (vars efterföljande enkät innehåller ytterligare två svenska bidrag), Henrik Petersens jämförelse mellan Anders Johansson och Karl Ove Knausgård, samt Annelie Axéns essä om Sara Danius. Alla dessa tre texter är skrivna på svenska.

Ja, och Knausgård, boende i Sverige, har ju blivit halvsvensk – åtminstone kommer svenska kulturredaktioner att tycka det när han får Nobelpriset inom cirka tjugo år. Knausgårds bidrag i numret är en sextio sidor lång artikel om hur han uppfattade tidskriften under åren 1988-1993: men det blir förstås något helt annat, och jag tvingas återigen konstatera att ingen annan författare är lika spretig som Knausgård – han uppfinner helt enkelt nya nivåer av ojämnhet.

Han är ju helt vanvettigt bra, stundtals, med en fantastisk blick för det lästa, som han lyckas förmedla på nya sätt. Samtidigt är han omständlig och tjatig, och det är inte bara för att han ägnar visst utrymme åt att diskutera konstens absoluta kvalitetsbegrepp som han liknar Stig Larsson, den tidigare mest ojämne skandinaviske författaren …

Av artiklarna är Håkan Lindgrens bäst: han är fenomenal, går alltid ett steg längre. Hans kritiska gärning håller på att bli allt mer omfattande, och allt mer djupgående. I viss skymundan – jag tror att fotot här är högst andra gången jag ser honom avbildad – har han etablerat sig som en av Sveriges viktigaste kulturskribenter. Jag läser honom alltid med högt ställda förväntningar, men på något sätt blir jag ändå alltid imponerad och förbluffad. Här vänder han på vår – min, din, hans – uppfattning av Aleksijevitj, och utsätter henne för en i bästa mening kritisk läsning. Det ger slutsatser som inte saknar reservationer, där han problematiserar och ifrågasätter. Det bästa med Lindgen är hans balans mellan inlevelse och saklighet, något som han också framhåller hos Aleksijevitj.

Bland annat skriver han fint om ellpiserna – något som får mig att tänka på dess användning hos Céline … hos Burroughs … hos Gombrovicz … Nej, inte dagbokens Gombrovicz, utan romanerna, hans ofullständiga romaner … Joanna Rzadkowska skriver om Kronos, Gombrovicz hemliga dagbok, som han skrev parallellt med den offentliga. Kronos finns endast utgiven på polska – en bok där fotnoterna ser ut att vara intressantare läsning än själva texten …

Men det är alltså essän som är temat. Tidskrifter brukar nära en obesvarad kärlek till essän, och jag vet inte om Vagant löser dilemmat bättre än andra. Men det är inspirerande läsning, och numret visar också hur viktig essän är som form – det där sättet att skriva när du tillåts släppa fyrkantig stringens, och tvingas uppfinna en ny sorts struktur. Knausgård löser det på ett sätt som är väldigt uppfriskande.

Det är högt i tak i den här tidskriften. Jag måste också nämna Andreas Töpfers fantastiska illustrationer. Omslaget är en bokturbin, och det är en konsekvent linje genom numret, med böcker som omvandlas och sätts i tjänst av fantasin. Här får vi se en swimmingpool utformad som bok, en djuphavsfisk som imiterar bokens form, och så vidare. Det är lekfullt utfört, samtidigt som ett allvar präglar resultatet, som surrealism som vetter mot psykotiska hallucinationer.

Under året har Vagant tillåtit sig tillbakablicken, och vi blir varse att ”The past is a foreign country; they do things differently there”, som det heter i L.P. Hartleys roman The Go-Between. Här dominerar summeringens perspektiv, något som kanske är nödvändigt. Fast, är det nödvändigt med ännu en text om Joyce? Är det nödvändigt att stava fel på Virginia Woolfs efternamn? Knausgård idé om det absoluta slår han hål på själv, även om han tycker att de värderingar han stod för som tjugoåring gäller än. Fast det som var bra konst 1988 behöver inte vara bra konst 2013.