Queer Nation-manifestet

När t.A.T.u. för snart tio år sedan gjorde en cover på The Smiths ”How Soon Is Now” blev Morrissey upplyst att gruppen var ”teenage Russian lesbians”, på vilket han avmätt svarade: ”Well, aren't we all?” När jag nu i min hand har boken Queer Nation-manifestet, utgiven av det nystartade förlaget Lesbisk pocket, undrar jag om jag inte måste tillämpa Morrisseys vida definition – för hur ska jag annars motivera min läsning?

Jag är varken queer eller lesbisk. Eller? När jag fick höra talas om den här boken var jag tvungen att lägga vantarna på den. För att det icke-normativa tilltalar mig? För att jag inte har något val. För att svenska språket som har ordet ”lagom” fortfarande på att få en bra översättning av engelskans ”flamboyant”, till exempel. För att vi behöver en mindre tråkig värld, en mindre konform och likriktad värld.

Till att börja med är det en ideelt utgiven bok, översatt av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck, som också skrivit ett förord. Originalet ”Queers Read This” var en pamflett som utdelades 1990: ”En liten bok att bära vid hjärtat som en sheriffstjärna, en nödvändig påminnelse om att en armé av älskare inte kan förlora”, som förordet upplyser.

An army of lovers – det är från originaltexten, och först undrar jag om det syftar på det svenska bandet, som väl släppte sin debutskiva i den vevan. Men det är uppenbart att den anonyme författaren syftar på Rita Mae Browns dikt ”Sappho's Reply”:

”My voice rings down through thousands of years
To coil around your body and give you strength,
You who have wept in direct sunlight,
Who have hungered in invisible chains
Tremble to the cadence of my legacy:
An army of lovers shall not fail.”

Även om ursprungstexten skrevs av en enskild författare är tanken om organiserat motstånd tydligt presenterad. Synliggörandet är också viktigt, det vill säga att sluta se de homosexuella handlingarna som en utmaning mot det heteronormativa samhället. Återigen, hur kan jag identifiera mig med det? Jag tänker på Martin Amis novell ”Straight Fiction”, där han låter världen underkastas en tvärtom-spegling, där heterosexuella förföljs och ständigt måste rättfärdiga sina handlingar, ständigt ifrågasätts, medan de homosexuella ser på dem med en blandning av misstänksamhet och avsky: ”Of course you saw it all the time these days (downtown, anyway), straights kissing in public, on the lips and everything – open mouthed, even with tongues, like a demonstration.”

Men jag tänker att Queer Nation-manifestet är en stark text, en självbärande text. Den bärs av förtvivlan och ursinne, av sorg och bitterhet, men främst ilska – och är inte bara förbannad, utan också förbannat bra, när den visar att ilskan och ursinnet ger energi och kan vara bra konstnärliga drivkrafter. Känslorna når ut. Ilskan vänds bland annat mot AIDS, och hela boken är skriven med AIDS som en mörk fond, som driver texten mot desperation och panik.

Det är en tydlig kampskrift. Fortfarande pågår den här kampen, oavsett vad straighta säger, så innebär tillvaron för de queera hela tiden motstånd. Tolerans handlar oftast om läpparnas bekännelse. Boken prövar underförstått tanken att intolerans är ett inlärt beteende. Barn är inte intoleranta, hävdas det käckt, något jag vill opponera mot. Att sjuåringar är djävliga mobbare är inte ovanligt.

Världen är trång, inskränkt. Allt som uppfattas som avvikande blir hotfullt, och det behöver inte handla om sexualitet eller identitet, utan kan lika gärna handla om konst eller åsikter. Allt detta måste neutraliseras, tas om hand och osäkras.

Den här pamfletten väljer konfrontationen som metod, och påminner en del om en annan stark amerikansk text, Valerie Solanas SCUM manifest. Liksom den är det här en strålande, underbar text. Där hon valde metoden att skända och mörda väljer hen i den här boken att skrämma och hota. Men jag uppfattar det som ett självförsvar. Att vara queer innebär att bli skrämd och hotad. Det var radikala åtgärder som krävdes 1990, och 2013 krävs det fortfarande.

Texten böljar mellan det allmänna och det privata, för givetvis vänder sig skribenten till en grupp, samtidigt som det skrivna är tillräckligt drabbande, tillräckligt personligt, för att nå ut till fler än de direkt berörda. Till att börja med alla som arbetar med människor: handläggare, lärare, vårdpersonal, poliser, politiker … Vi behöver mer förståelse, för att den som saknar personliga erfarenheter kan inte bidra, kan inte förmedla hur det är att vara marginaliserad. Vi kan förstå, lära oss att förstå.

Sorgen delas: den är alltid din egen och andras samtidigt. Boken påminner om hur det är att vara annorlunda på vilket plan som helst, och även om det låter förmätet: vem kan inte känna igen sig i den känslan, i den upplevelsen? Därför är det inte löljligt om vi erkänner att vi alla är queer, och att det inte är något man blir, utan något man är.