Oroligt blod, Vilhelm Ekelund

Vi som gillar Vilhelm Ekelund gör det nog i första hand för den makalösa prosa han skrev efter att ha övergett poesin innan trettio års ålder – märkliga aforismsamlingar som redan från stört var reaktionärt gubbiga och därför paradoxalt nog fortfarande bland det mest moderna som skrevs i Sverige under 1900-talets första hälft. För att läsa Ekelund är något som saknar motstycke på svenska, och något som man måste utsätta sig för då och då.

Innan han debuterat i bokform samlade han sina korta prosatexter i ett svart vaxdukshäfte, som nu har utgetts av ellerströms som en tunn bok: Oroligt blod lyder titeln, och nog är det sensationellt att det drygt sextio år efter hans död finna tidigare opublicerade skrifter av en så betydande svensk författare. Med vissa reservationer, som att en av de korta skisserna trycktes i april 1899, men kan vara svår att finna.

Det handlar om tonårsverk, en samling som skrevs under en period från hösten 1898 och våren 1899. Fin-de-siècle-stämningen lägger sig som en våt filt över det skrivna. Nostalgisk kan redan artonåringen unna sig att vara: ”Jag skulle vilja likna barnahjärtat vid en hvit tafla, på hvilken de ljusa intrycken endast åstadkomma den verkan, att den blir så mycket mera känslig för de mörka, fula.”

Men vad är då Vilhelm Ekelund? Är han författare? Poet? Aforistiker? Essäist? Kulturskribent? Konstnär? Filosof? På något sätt är han en representant för den fria tanken – en helt självständig skriftställare som vägrar följa konsensus och likriktning. Att då läsa de här ungdomsverken är inte riktigt att ställas inför det sensationella och makalösa.

Snarare blir intrycket att det är just övningar, att följa hur han ibland är det särpräglade på spåren, samtidigt som han oundvikligt ägnar sig åt den typ av imitation som måste till innan stilen förädlas. (Ekelund är, utan att säga för mycket, svenska språkets förnämste stilist. Men det blir han ju senare, när han slutar skriva lyrik.) Ibland, som i den oavslutade titelnovellen, släpper han taget, liksom lurar sig själv och blir författare.

I novellen ”Oroligt blod” finns ett gediget porträtt av en kille som luras iväg som trettonåring för att bli präst, men han är mer författarämne än prästämne, och vantrivs. Det Ekelund redan här skildrar är ledan – den leda som han senare i ypperliga dikter och framför allt i sina prosaböcker gör till sitt huvudämne. Ledan som leder till flyktbegäret. Ekelund fångar stämningar, och det må vara att det finns en synbar påverkan från kanske främst Ola Hansson, men några originella liknelser finns med, i beskrivningen av en ladufogde som skyndar fram i snölandskapet, ”där de gamla stubbarna stucko upp ur den tinande snön som grafkors”.

Skräcktemat är varsamt presenterat och hanterat. Tidsbundet, ja, men främst på det ytliga planet. Här finns ansatsen till något annat. Till det i vanlig ordning initierade och fylliga förordet berättar Jonas Ellerström bakgrunden till berättelserna, att de i förekommande fall bygger på autentiska historier.