Ett eget rum åt kortprosan

Tidskrift för litteraturvetenskap (smått lysande formgiven) har temat ”kortprosa” för ett av årets nummer (2003:2), där jag hittar en svit med tre läsningar av Virginia Woolfs Ett eget rum, den alltid aktuella essän från någon gång i början av 1900-talet (Lawen Mohtadi nämner den också i sin DN-krönika i dag).

Här är det kritiker från tre olika generation som läser: Ebba Witt-Brattström, Anders Johansson och Evelina Stenbeck. Kanske är det först nu vi kan uppskatta Woolfs bok: först nu vi kan läsa den på dess egna villkor, och förstå hur radikal hon var både med sina idéer och sin stil. Men gäller inte det här för alla betydande författare, att vi är snabba med att utbrista: ”Kolla vad duktiga just vi är, som förmår läsa dessa knepiga böcker så mycket bättre än tidigare generationer …” … skriver jag dagen efter offentliggörandet av PISA-rapportens budskap att svenskar läser sämre och sämre för varje år.

Vi har ett behov att klösa tidigare kritikergenerationer i ögat. Kanske finns det ett anxiety of influence även bland kritiker. Och har inte Harold Bloom mördats hårdast av dessa kritiker?

Nu ska sägas att de här tre kritikerna klöser försiktigt. Witt-Brattström skriver om vad Woolf betytt och betyder för hennes, Johansson om hur Woolf fungerar inspirerande som läsarideal, och Stenbeck tillämpar Woolfs estetik i en läsning av Athena Farrokhzads Vitsvit. Tre vackert skrivna texter.

I numret finns även Alexandra Borgs artikel om nya läsformat. Vi har en lång tid nu väntat på den här digitala revolutionen. Borg skriver initierat och piggt, och gör några drastiska och dråpliga liknelser. Det är också överlag intressant med denna fördjupning över kortprosan och novellen, som Hjalmar Söderberg-experten Miranda Landens text om Söderbergs val av titlar till sina noveller. Hon går från det initierade till det insnöade, och det är förstås oerhört engagerande att läsa.