Danska språket har
inte hög status i Sverige, utan vi tävlar i att vem som kan raljera
mest fyndigt om hur illa och otydligt det låter. Det är ju lite
synd: den som hört Pia Tafdrup läsa sina dikter har svårare att
sedan säga något negativt om danskan.
Søren Ulrik
Thomsen, Tafdrups generationskamrat, är en annan duktig uppläsare,
som läser med suverän närvaro och precision i uttrycket. Hans
senaste samling Rystet spejl blev
så populär (den lär ha sålt 25 000 exemplar i Danmark) att den
rentav utgavs i svensk översättning förra året
(Skakad spegel). Han må inte ha rört sig många steg sedan
debuten på 80-talet, men han är fortfarande bra.
Nu har han dessutom
tagit det något ovanliga steget att tillsammans med en orkester läsa
in dikterna ur Rystet spejl (Gyldendal
Lyd). Bandet heter Det Glemte Kvarter, och kan väl närmast
liknas vid en jazzorkester som ibland släpper in (lite) distade
gitarrer (”I et glemt kvarter” är namnet på en dikt från
Thomsens debutbok City Slang). Det blir ett spännande möte
mellan Thomsens distinkta ord och bandets musik, deras sätt att klä
dessa ord i toner. Ibland bröligt, ibland vackert, och nästan
aldrig tråkigt. Påfallande nog med melodier som förhåller sig
nära det stadsidiom som Thomsen brukar i dikterna.
I ”Jeg har sat mig
her ved det bageste bord” läser han tillsammans med Tine Dyrholm,
där musiken rör sig i det tillmötesgåendets tecken som dikten
gestaltar. Likaså i ”Fordi du forsvandt”, där gitarren ylar
fram en kuliss till diktens korta klagan. Ofta blir resultatet också
mer än bara ord + musik, och är mer effekten av hur det spontana
sätts in i ett sammanhang: alltså, att det som uppfattas som
improviserat är hårt styrt och anpassat. Musiken är präglad av
lugn, av brist på hets och jäkt. Befriande nog upplever jag inte
heller att de behandlar dikterna med någon överdriven vördnad,
utan de beter sig kaxigt och egensinnigt.
Likaså läser
Thomsen sina dikter utan att ge avkall på deras rytm: han anpassar
sig inte till musiken, vad det tycks, utan förhåller sig
nonchalant, om än det kan vara skenbart, en slags taktik. Och
musiken är som sagt en tålmodig konstart: den vet att den inte
behöver vara effektfull in i minsta ton, utan arbetar fint med
pauser och fraseringar. Någon gång kan musiken agera utifrån lite
väl förutbestämda mallar, som när poeten nämner ordet ”regn”
och pianot skyndar sig att ljudsätta regn som man förväntar sig
att det ska låta. Å andra sidan: i en dikt/låt som ”Mens en
urolig himmel flimrer” beter sig pianot helt i symbios med orden,
lika diskret som det är distinkt.
Nog för att ett
fåtal svenska poeter har gjort några försök att arbeta med musik:
Bruno K. Öijer gjorde skivan ”Skuggan kommer” på 80-talet, och
så sent som i höstas framträdde Stig Larsson tillsammans med
Differnet. Ingen av dessa har väl varit helt lyckade. Men Nicolai
Dunger har gjort suveräna tolkningar av Edith Södergran, och Sofie
Livebrant har varit framgångsrik med sina Emily Dickinson-sånger.
Det borde gå att locka fram svenska poeter, då det ju finns flera
stycken som är suveräna uppläsare.
På en extraskiva tar också Maja Hartnack från bandet mer plats när hon sjunger några äldre dikter av Thomsen, däribland dikten ”Levende” från debutsamlingen City slang. Det är en oerhört fin dikt, men hennes sätt att sjunga den innebär att ge röst åt en livskraft som är större än allt, och där dikten andas fram allt detta. Paradoxalt nog blir också bandet mindre jazzigt i dessa fem extraspår, eller om det bara blir så att de är mindre jazziga utifrån min definition: där visar de att det finns något frigörande i att släppa fram dikter ur sina bokpärmar.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHar du hört/läst Morten Søndergaard? Underbar läsare. Omöjligt att tycka danska är "fult" efter.
SvaraRaderaJag har ju läst honom både på svenska - http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2012/03/ett-steg-i-ratt-riktning-morten.html
SvaraRaderaoch på danska -
http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2012/03/ett-steg-i-ratt-riktning-morten.html
Sen missade jag honom på bokmässan i höstas, då han oartigt nog läste dagen efter jag åkte hem! Men jag förstod att det var en mycket bra uppläsning ... Typiskt!