Rystet spejl, Søren Ulrik Thomsen & Det Glemte Kvarter

Danska språket har inte hög status i Sverige, utan vi tävlar i att vem som kan raljera mest fyndigt om hur illa och otydligt det låter. Det är ju lite synd: den som hört Pia Tafdrup läsa sina dikter har svårare att sedan säga något negativt om danskan.

Søren Ulrik Thomsen, Tafdrups generationskamrat, är en annan duktig uppläsare, som läser med suverän närvaro och precision i uttrycket. Hans senaste samling Rystet spejl blev så populär (den lär ha sålt 25 000 exemplar i Danmark) att den rentav utgavs i svensk översättning förra året (Skakad spegel). Han må inte ha rört sig många steg sedan debuten på 80-talet, men han är fortfarande bra.

Nu har han dessutom tagit det något ovanliga steget att tillsammans med en orkester läsa in dikterna ur Rystet spejl (Gyldendal Lyd). Bandet heter Det Glemte Kvarter, och kan väl närmast liknas vid en jazzorkester som ibland släpper in (lite) distade gitarrer (”I et glemt kvarter” är namnet på en dikt från Thomsens debutbok City Slang). Det blir ett spännande möte mellan Thomsens distinkta ord och bandets musik, deras sätt att klä dessa ord i toner. Ibland bröligt, ibland vackert, och nästan aldrig tråkigt. Påfallande nog med melodier som förhåller sig nära det stadsidiom som Thomsen brukar i dikterna.

I ”Jeg har sat mig her ved det bageste bord” läser han tillsammans med Tine Dyrholm, där musiken rör sig i det tillmötesgåendets tecken som dikten gestaltar. Likaså i ”Fordi du forsvandt”, där gitarren ylar fram en kuliss till diktens korta klagan. Ofta blir resultatet också mer än bara ord + musik, och är mer effekten av hur det spontana sätts in i ett sammanhang: alltså, att det som uppfattas som improviserat är hårt styrt och anpassat. Musiken är präglad av lugn, av brist på hets och jäkt. Befriande nog upplever jag inte heller att de behandlar dikterna med någon överdriven vördnad, utan de beter sig kaxigt och egensinnigt.

Likaså läser Thomsen sina dikter utan att ge avkall på deras rytm: han anpassar sig inte till musiken, vad det tycks, utan förhåller sig nonchalant, om än det kan vara skenbart, en slags taktik. Och musiken är som sagt en tålmodig konstart: den vet att den inte behöver vara effektfull in i minsta ton, utan arbetar fint med pauser och fraseringar. Någon gång kan musiken agera utifrån lite väl förutbestämda mallar, som när poeten nämner ordet ”regn” och pianot skyndar sig att ljudsätta regn som man förväntar sig att det ska låta. Å andra sidan: i en dikt/låt som ”Mens en urolig himmel flimrer” beter sig pianot helt i symbios med orden, lika diskret som det är distinkt.

Nog för att ett fåtal svenska poeter har gjort några försök att arbeta med musik: Bruno K. Öijer gjorde skivan ”Skuggan kommer” på 80-talet, och så sent som i höstas framträdde Stig Larsson tillsammans med Differnet. Ingen av dessa har väl varit helt lyckade. Men Nicolai Dunger har gjort suveräna tolkningar av Edith Södergran, och Sofie Livebrant har varit framgångsrik med sina Emily Dickinson-sånger. Det borde gå att locka fram svenska poeter, då det ju finns flera stycken som är suveräna uppläsare.

På en extraskiva tar också Maja Hartnack från bandet mer plats när hon sjunger några äldre dikter av Thomsen, däribland dikten ”Levende” från debutsamlingen City slang. Det är en oerhört fin dikt, men hennes sätt att sjunga den innebär att ge röst åt en livskraft som är större än allt, och där dikten andas fram allt detta. Paradoxalt nog blir också bandet mindre jazzigt i dessa fem extraspår, eller om det bara blir så att de är mindre jazziga utifrån min definition: där visar de att det finns något frigörande i att släppa fram dikter ur sina bokpärmar.