Nyblivna
akademiledamoten Sara Danius nya bok är ett epokgörande verk om
fransk 1800-talsrealism. Det är en sensationellt bra bok: friskt
vågat, och avsevärt mer än hälften vunnet.
Den franske
1800-talsförfattaren Stendhal har en emblematisk bild för sin
litteratur: den är en spegel som rör sig längs en landsväg, och
avbildar både den blå himlen och gyttjan i lerplölarna. Så
smidigt och enkelt kan realismen summeras – som objektivt
avbildande, likgiltigt och neutralt.
Och ändå ryms inom
det realistiska projektet något så suggestivt som Flauberts blå
tvål, som Sara Danius lyfter fram som ett alternativ. Flaubert är
alltså den förste författaren att ge emfas åt tvålen, poängtera
den som det första bevismaterialet i synlighetens historia. Det här
gör han i novellen ”Ett enkelt hjärta”, och här fungerar den
som katalysator för en minst sagt spännande och epokgörande
bedrift, i sin bok Den blå tvålen.
Vad händer med
tvålen? Danius ger inget entydigt svar, men det kan kvitta: det
viktiga är att hon med muntert humör ger svensk litteraturkritik en
behövlig injektion av blixtrande intelligens. Humöret färgar av
sig på fyndig formuleringsförmåga, som när hon hanterar Flauberts
bruk av kursiveringar: ”När bokstäverna börjar luta åt höger,
förstår vi att vi har trätt in i klichéernas rike.”
Jo, men viktigare är
att hennes resonemang är både genomtänkt och välvårdat. Hon
skriver om Stendhal, Balzac och Flaubert, och ger alla tre en
välgörande behandling. Danius levandegör epoken och epiken, och
kombinerar den kritiska gärningen med en pigg stil som lutar åt det
excentriska hållet – något som är så unikt för svenskt
akademiskt arbete att det saknas begrepp. Franskan har ”esprit”,
engelskan har ”wit”, det vill säga, på klumpig svenska ungefär
”att vara snabbtänkt och vis, samtidigt på ett nästan
provocerande sätt, i den mån att det uttryckta kan vara utmanande
och paradoxalt, tills du fattar att det är exakt så det förhåller
sig”.
Likt gängse
akademiker går Danius i klinch med tidigare forskning. Skillnaden är
att hon förhåller sig mindre ängsligt: det hon mest går i närkamp
med är författarnas verk, och den som vill se goda exempel på vad
gedigen närläsning kan åstadkomma har mycket att hämta här.
Men hon skriver
också nyskapande om sådant som tidigare betraktats som efemära
inslag, som hur de här tre författarna använder sig av mode –
tänk Emma Bovarys klänningar och skor – och skyltar, tidningstext
och reklam. Det analytiska samsas med lekfullhet. Något som
ytterligare höjer det positiva intrycket är att den är rikt
illustrerad med bilder som på ett förträffligt sätt speglar
diskussionen.
Med sina
uppfriskande analyser blåser Sara Danius bort allt damm från dessa
gamla böcker (passa för allt i världen på att läsa Anders
Bodegårds nyöversättning av Flauberts Madame Bovary från i
höstas också). Att lyckas säga något nytt om något så
genomtröskat som realismen är något av en bragd. Att läsa Den
blå tvålen är inspirerande, ett förbluffande äventyr, med
sina häpnadsväckande insikter i en epok som för mig tidigare tett
sig rätt ointressant.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 14/5 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.