Den nya svenska
tidskriften Granta innehåller till hälften nyskrivna svenska
texter, och till hälften översatt material från utländska
redaktioner. Blandningen är väl avvägd, och det är inte svårt
att vaska fram en handfull guldkorn.
På många sätt är
det förstås lovvärt, den här nya tidskriften som Bonniers förlag
så välvilligt har sjösatt – Granta. Visserligen är det
ju bara en försvenskad version av den brittiska förlagan, och ännu
mer visserligen finns den i elva länder, så vi ska kanske inte
känna oss allt för unika. Här ska vi inte heller inbilla oss att
det i första hand är en kulturgärning, utan det är ren och skär
ekonomisk strategi.
Till första numrets
femton skribenter är knappt hälften inhemska, medan resten är
ditplockade från olika länder. Givetvis i syftet att deras alster
ska få större spridning.
Spontant tycker jag
att det är en fin blandning, med inte allt för hårt exponerade
författare bland bidragsgivarna. Brittiska Granta har alltid
varit bra på att släppa fram det nya och oetablerade, och bland de
svenska finns Åsa Foster, vars debut i bokform inte sker förrän
nästa år (hennes novell här är dessutom riktigt lovande).
Det är också
intressant att texterna rör sig inom olika områden, allt ifrån
några reportage till noveller: däribland texter som utforskar
gränsen mellan det dokumentära och det fiktiva. Följaktligen
återfinns här texter som diskuterar själva övergången från
verkligheten till det fiktiva, som Peter Fröberg Idlings reportage
om fotomodellen Somaly från sin senaste roman, till Karin
Johannissons essä om psykiatrins fallstudier från början av
1900-talet.
Det är just gränsen
som är temat för detta första numret; ett smått krystat tema, för
vad inom litteraturen kan inte härledas till gränser och
gränsöverskridande? Även brittiska Granta använder sig av
dessa teman: det kan vara saker som svek, feminism, pappor …
Mer intressant blir
det att fråga sig hur bra det är. Då vill jag slå fast att mycket
är bra i det här numret, och att det kanske är allra roligast att
stifta bekantskap med det obekanta, som norska Ingvild H. Rishøi.
Eftersom hon skriver noveller har hon inte översatts till svenska,
men hennes novell ”Vi kan inte hjälpa alla” kan läsas som som
ett otroligt bra inkännande inlägg i den svenska debatten om
barnfattigdom som inleddes efter Uppdrag Gransknings program från
januari i år.
Att Bonniers
fortfarande inte anser sig ha råd att återuppliva sitt
traditionstyngda BLM är en ynkedom, men den här tidskriften
betyder ändå mer plåster än salt på såren. Att recensioner
saknas må vara, för i bästa fall kan den introducera nya
författarskap. Själv skyndade jag mig att beställa Ingvild H.
Rishøis novellsamlingar, med förhoppningen att de strax översätts
till svenska. (Hallå, Bonniers, jag åtar mig gärna uppdraget!)
Förutom att jag har
vissa synpunkter på det svenska urvalet handlar den enda brasklapp
jag vill slänga in om den onödiga programförklaringen, som också
smygit in på omslaget, med ordet ”arena”. Sådant CBS-språk
(Corporate Bullshit) borde Granta klara sig utan.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 10/5 2013)
Jag har letat i ett par pressbyråer utan att hitta något exemplar, men idag hade jag tur. Efter att ha läst några texter, kan jag bara konstatera att en del är väldigt bra, men att tidskriften skulle kunna ta vilken riktning som helst beroende på urvalet av texter. Man får låta sig överraskas, hoppas jag.
SvaraRaderaTycker nog den håller generellt hög kvalitet, men det borde den väl göra, till det priset! Fast jag tycker alltså att det är ohyggligt fult att det på omslaget står "arena för ny litteratur"!
SvaraRadera