I sin första dikt i
sin nya diktsamling Att bli ved ställer Fredrik Nyberg en
fråga som ringar in kärnan i den säregna poesi han har mutat in,
en fråga som vägrar fixeras och välja sida som antingen uppriktig
eller retorisk: ”Varför är vi inte lyckliga hela tiden?” En
fråga som korsar poesin med filosofin, som med ett vingslag lyfter
från boksidan och flaxar iväg i det offentliga rummet. Eller borde
göra det, i en bättre värld. Nu får vi nöja oss med dess mindre
synliga närvaro, som en manande provokation, ett oskuldsfullt hot,
exakt lika mycket av naivitet och godtrogenhet som lärdom och
erfarenhet.
Nyberg är knepig,
utan att bli trilskande, eller om det är tvärtom: att han trilskas,
utan att bli knepig. (Att han riskerar att kramas sönder av svåra
typer, sådana som vill briljera med esoteriska kunskaper, det rår
han inte för.) Knixigt, men inte tillkrånglat.
I sin förra bok
Nio, nine, neun, neuf arbetade Nyberg med talet nio, som här
speglas och blir ”oiN”, ett slags substitut för diktjaget. Och
nog handlar det om speglingar, om anagram, om sådant som gör
dubblerar världen, gör den mer skimrande gåtfull. Då är oiN en
bokstavskombination lika mycket som en trasig siffra, eller om det är
tvärtom: trasiga bokstäver, oskadad siffra.
Dikterna handlar om
naturen, om anden som rör sig bland växtligheten, om kretsloppet
och om biologin, i dikter som rör sig expansivt, som vidgar, helt
ostrukturerat. Kan tyckas: men de fyra avdelningarna speglar
varandra, och i den tredje verkar förvanskningen, med (skadade)
citat från ryktbara källor, däribland den William Burroughs som
hävdade att ”Word is virus”, något av den mest definitiva
kommentaren till 1900-talet.
Ordet som virus:
språket som förökar sig, speglas och speglar sig. I många av
dikterna speglar Nyberg också barnets förtjusningen – inte enbart
i språket, utan även i världen, i upptäckten av de dubbla
världarna, och hur de hör ihop. Ofta ekar barnets frågor: ibland
banala, enerverande, men så spricker de upp i sublima hänvisningar
till tillvarons mest väsentliga aspekter. Det är bara barnet som
ser att kejsaren är naken, och som alla lärare vet – det är de
dumma frågorna som ofta leder till de mest intressanta
diskussionerna. Som att dölja bråddjupet bakom banalitet, att det
handlar om att förmultna, att bli ved, att brinna upp, och varför
det är ”så svårt att finnas”.
Viktiga frågor, och
poesin är skicklig på att hantera det vettlösa, oviktiga och
onyttiga – och så plötsligt växa till dess motsatser, dess
skenbara antiteser. Nyberg arbetar med anagrammet, med det
förvanskade språket även generellt. Ibland är hans språk nästan
överdrivet skriftspråkligt, en kurialsvenska vi inte sett maken
till sedan typ 70-talet. Det kan ge ett formaliserat, lillgammalt
intryck.
Speglingarna leder
också in på mer outtalade frågor, där läsaren snart imiterar
(speglar) Nybergs idiom: ”e de sant att språket är talets
motsats?” I första hand är speglingen en fråga som sysselsatt
poesin sedan Platon – alltså, vad är det verkliga? När övergår
speglingen i att bli avbild(ande)? Och jag tycker nog att Nyberg är
en poet som kombinerar sin poetiska blick med en kritisk dito, där
han effektivt klarar av att låta sådana ovälkomna inslag som
rundgång och distorsion, ljudförvrängningar, och låter ljuden
läggas lager på lager i sin dikt, som låter mer My Bloody
Valentine än … The Jesus and Mary Chain.
Om poesin har, som
det sägs, nio liv, då håller Fredrik Nyberg definitivt på att
aktivt pröva dess sanningshalt. Jo, han gör det när han vrider och
vänder på sina ord och bokstäver, och med dikter som förbryllar
och ställer till med en fasligt förtjusande oreda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.