”Att
inte ha fötts till djur är en av mina hemliga nostalgier”,
yttrade den brasilianska författaren Clarice Lispector en gång med
gravallvarets tonfall. Hennes ord verkar Aylin Bloch Boynukisa ha
tagit fasta på, när hon med sin bok Min käft är fylld av
tänder och tid (Dockhaveri förlag) skriver helt i denna anda,
helt i enlighet med en programförklaring där gränsen mellan
mänskligt och djuriskt har upphört.
Det
är förstås en titel som är svårt att motstå, och innehållet
lever också upp till det löfte som där erbjuds. Boken är satt i
ett typsnitt som liknar Courier New, något som förstärker
intrycket av tidlöshet, av att det handlar om en historia som kommer
från framtiden med det förflutna i hälarna.
I
en sjukhussal vaknar en patient av obestämt kön, även om hon
”lämnar kvinnliga doftspår” (med Pia Tafdrups ord om sitt
diktjag). Hen har kvar sin nos men saknar sin päls, och opponerar
mot omgivningens krav att krympa och stänga in: hellre identifiera
sig med det gränslösa, mot växandet. Mer än något annat blir
patienten en anomali, en hyena i mänsklig skepnad. Ett sändebud mer
än man eller kvinna, ett obekvämt åbäke, mer kropp än intellekt.
Hos
den här varelsen finns ändå en aristokratisk överlägsenhet som
vägrar anpassning och konformism. Till sitt väsen är
människan/varelsen det vidsträckta och oavslutade, någon med vilda
minnen: ”Det har gått rykten om mig. Alltsedan jag vaknade här.
Men jag är ingen hund, hörde det viskas, vädrade luften och se min
hörsel. Jag är som människa som jag är som djur, hyena.”
I
DN skrev Anna Hallberg 6 april om gurlesken, om groteska urspårade
docklekar, med exempel lånade från bland andra Bloch Boynukisa. Den
som vill bli mer insatt kan jag också rekommendera Maria Margareta
Österholms avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar,
som jag skrev om i december.
I
Aylin Bloch Boynukisas sätt att skriva finns en smärta, något som
skaver och gör ont och inte finner sig till rätta. Samtidigt finns
det något jublande och triumfatoriskt över berättelsen, en
självklarhet i själva uttrycket som kan erinra om författare som
Elfriede Jelinek och Herta Müller: inte att det här är skrivet i
explicit dialog med dem, men om du gillar någon av dem finns
uppenbara förutsättningar att du ska gilla det här.
Förutsättningar,
ja, men också risker! För det här är minst av allt någon ofarlig
harmlös prosa: snarare är det en otämjd text som vill stöka om i
ditt inre, som vill gestalta protagonistens rörelser som rovdjur,
det vill säga med en text som exakt liknar varelsens
beteendemönster. Därför är det en sublim text, som språkkänsligt
blandar det vackra med det brutala, där huvudpersonen yttrar saker
som ”min kropp sluttar” och där vi blir varse att vårt sjätte
sinne heter vansinnet.
Den
korta boken har ekon av Charlotte Perkins Gilmans helt makalösa
novell ”Den gula tapeten”. Stilen är både lyrisk och tuktad,
när den blottar sina rovtänder och pendlar mellan det civiliserade
och det okultiverade, mellan det trygga och det primitiva. Jag tycker
den är smått sensationell, och bra på ett överrumplande sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.