Pastischen är en svår lockelse, och det krävs nog ett mod som gränsar
till dumdristighet för att ta sig an den med sin första roman. Henrik Johansson
låter sig inte förskräckas, utan Av kött och blod (Federativs förlag) är
en ”nyskapande” deckare, enligt förlaget. Nog har jag som folk i allmänhet
tröttnat på de trötta deckarna, och läst ett par deckarpastischer i mina dar,
men inte har de varit så värst mycket piggare, så jag nöjer mig med att skruva
ned förväntningarna.
Dock dröjer deckarinslaget rätt länge. I prologen antyds att här ska en
golem skapas, vilket ter sig löftesrikt. Två av personerna åker till Prag, men
läsaren hinner inte ens börja slicka sig om munnen förrän spänningsinslaget tar
slut.
Restaurangen Tempi Moderni är spelplatsen för denna kollektivroman, där
vi följer främst kökspersonalen, men även en och annan av cheferna. Johansson
har ambitioner likartade Balzacs från 1800-talet, i sin skildring av ett
samhälle i miniatyr. Annars är förstås Kristian Lundbergs Yarden-romaner en
närliggande jämförelse, då vi även här befinner oss i Malmö, i en av de
ljusskygga världarna: Lundberg har också skrivit ett efterord till romanen.
Romanen formar sig till ett reportage, där Johansson med dokumentär
känsla fångar miljön och stämningen ned på detaljnivå (till exempel i hur det
går att känna igen vilken kock som slipar sin kniv enbart på ljudet).
Personalen bevakas och bevakar, när cheferna med cynisk idoghet skär ned
på personalen, som det heter med den talande metaforen. Det har alltid varit en
pina att jobba i en stressig miljö: skillnaden är att med den nuvarande
konkurrenssituationen är du helt utbytbar.
Johanssons stil irrar men behåller skärpan: den rör sig över köksvärlden
och darrar aldrig eller faller för frestelsen att bli dogmatisk. Intryck
summeras, människor presenteras – många människor, kanske för många, då det
inte riktigt finns tydliga huvudpersoner att följa. Och som sagt var:
spänningsmomentet låter vänta på sig, för först när en av chefernas systersöner
infiltrerar arbetsplatsen förstår man att det ska bli spännande, men då har vi
kommit nästan 200 sidor in i handlingen.
Kanske det är problematiskt att Johansson har försökt skriva två böcker:
dels det indignerade samhällsreportaget, och dels deckaren. Hade han hållit sig
till det sociologiska perspektivet kunde det ha räckt, blivit en given
ögonöppnare för våra makthavare. För det är i dessa delar hans bok lever som
mest: när vi serveras den hierariska ordningen med chefernas paranoia som
sprider sig hos personalen, allt mer beroende och livegen, där myteriet kokar
inför alternativet att bita ihop och hålla käften.
Tyvärr lär jag nog inte hinna läsa denna bok men undrar i alla fall: är det verkligen en golem (lera) man vill skapa eller kanske snarare ett Frankensteins monster (kött om än inte blod)? Det passar bättre in i restaurangmiljön tycker jag.
SvaraRaderaDet kommer böcker av Gustav Meyrink senare på svenska, har jag förstått (Alastor förlag?). Lera kanske inte är bra i köket?
SvaraRadera