Klimatsorgen

Klimatsorg är temat för senaste numret av 10-tal (#12/13 2013), och det är förstås ingen munter läsning att ta del av apokalypsens harklingar. Man gör sig bara dum om man inbillar sig vad eftervärlden ska tro, det vill säga att de förmodligen kommer att ha åsikter om hur ofta vi liksom uppvaktar undergången, tilltalar apokalypsen, men utan att riktigt beröra den. Å andra sidan: kommer det ens att finnas en eftervärld?

Jag lyssnar på CocoRosies nya skiva medan jag läser det här numret, på tåget mellan Stockholm och Nässjö. På andra sidan gången sitter den kände pedagogikprofessorn Stephan Rapp. Onekligen är jag nyfiken på vad denna lärda man läser. (Jag inflikar: när jag går till restaurangvagnen för att köpa mitt kaffe iakttar jag hur vanligt det är att resenärer läser, tidningar tidskrifter böcker. På vägen upp till Stockholm satt jag bredvid en Naturguide från Södermanland som läste Staffan Bergstens biografi om Tomas Tranströmer.) Vad läser Rapp under den dryga tre och en halv timme resan tar? Han läser fönsterrutan - - -

"This is the end of time
Lets all hug and say goodbye
This is the end of time
We are all heavenward and weary".

Så sjunger CocoRosie för mig på "End of Time". Flera låtar handlar om livet efteråt, som "After the Afterlife". I 10-tal läser jag nya dikter av Aase Berg, alltid med skepsis (hur kan det vara så, när jag alltid dyrkar hennes dikter i diktsamlingarna?), och hon är också med på ett hörn och diskuterar med Jonas Gren och Jesper Weithz, som också har skrivit om naturen. Som vanligt säger Berg en del dumt, en del hon har sagt förut både en och två gånger - fast hon kan också säga sådant som ingen annan säger, där hennes åsikt och ståndpunkt skär som en svetslåga: "Vår plikt är att bibehålla och öka människors intelligens genom att vägra släppa igenom slentrianmässiga förtryckande världsbilder och ytliga lösningar. Vår plikt är att inte ge ut kokböcker."

Thomas Anderbergs essä om djurens hämnd, ett återtryck från 90-tal, läser jag med samma blandning av skepsis och djup beundran, som nästan gränsar till dyrkan (allt som jag dyrkar tvivlar jag på). Se där, en intervju med Kerstin Ekman, den alltid sympatiska författaren ... Utanför har det slutat regna. Vad fan glor han på, professorn? Dropparna på rutan blir allt glesare, landskapet är samma gamla skogar och ängar, något vattendrag, en djävla massa barrskog, en och annan stad som känns som den där Ray Bradburynovellen, "The Town Where No One Got Off".

Jag var först lite skeptisk till det här med "klimatsorg", för det kändes som ännu ett varv. Vad gagnar det? Sedan dyrkar jag det, åtminstone lite. För att det är gjort med ambition: och det må vara kritikerklyschan nummer två (efter "intressant"), att säga att något är "ambitiöst gjort", det vill säga att det kan lika gärna betyda att det här är dåligt men på ett sätt som jag inte vill stå för så då kallar jag det något annat. Men för mig betyder ambitiös oftare något positivt: och det kan bero på konkurrenssituationen, att 10-tal existerar i det vakum som har uppstått bland litterära tidskrifter.

En vän säger att hen känner en ung person som skriver litteratur, frågar mig om jag känner till var man kan pröva att bli publicerad. "Ja, ett förlag", föreslår jag, då det handlar om dikter. Men så kommer jag på: 10-tal är relativt generösa med debutanter (förra numret handlade också om detta). I det här numret debuterar två förhoppningsfulla skribenter, och som vanligt är det vanskligt att bedöma utifrån så njuggt material. Den ena skriver bitskt, den andra lite mer ofokuserat. Båda infriar de förväntningar man kan ha på debutanter, i och med att de är lagom kaxiga, lagom utmanande, lagom uppkäftiga, lagom intressanta, lagom ambitiösa. Det skulle inte förvåna mig om, men det har du redan räknat ut ...

Tack CocoRosie