Ynnesten att
föreläsa på Humboldtuniversitetet i Berlin är väl något som bara sker en
gång i en människas liv, i bästa fall. Själv gjorde jag min
insats i måndags, inför en skara hågsna tyska studenter som läser
svenska på universitetet, samt några svenska expatriater. Titeln på
mitt föredrag var ”Att hantera sitt litterära överjag”: jag
fick frågan sedan varför jag talade så lite om mitt överjag –
nå, kanske det var just överjaget som la sig i och hindrade mig.
Inbjuden av
professorn Aris Fioretos, som tillhandahöll en så vänlig
presentation att jag helt kom av mig – snälla nån, liksom! Sedan
begick jag nog en av mitt livs största fadäser. In public, that
is. När jag nämligen av någon anledning nämnde Kafkas berömda
novell ”Förvandlingen”, som jag kallade för ”Metamorphosis”.
Publiken drog efter andan. (Kanske för att jag nämnde Kafka, tänkte
jag inbilskt.) Men nog vet jag att den heter ”Die Verwandlung”,
det nämner jag ju varje år, när vi läser Processen i skolan. Ack –
dessa försåtliga anglicismer som lurar överallt: givetvis har jag
läst alldeles för mycket om Kafka på engelska.
Så nu grämer jag
mig, och tänker unna mig att fortsätta med det resten av livet. Jag
dränkte mina sorger i ett glas riesling på den gamla östtyska
mensan. Vad hjälper det sedan att jag gjorde briljanta kopplingar
mellan Virginia Woolf och Vampire Weekend – de delar samma
initialer, ämne för en essä. Eller att jag spar mitt resonemang om
det litterära överjaget till en (annan) essä.
Nåväl. Ett par
dagar i Berlin innebar några stunder av flanerande – försiktiga
försök till flanerande, men eftersom jag är en novis i detta sammanhang åstadkom jag nog något som mer liknade ängsligt spatserande – i Prenzlauer Berg, Hackescher Markt, Tiergarten, med
mera. Samt ett besök på der Deutschen Kinemathek, med Martin
Scorsese-utställning. Inte bara rekvisita från filmerna – som
Jake La Mottas handskar och byxor, Max Cadys sönderbultade skjorta,
Travis Bickles brev (har jag gråtit så mycket sedan jag läste Lord
Byrons brev på British Museum? vill ni verkligen veta?) – utan
även de röda balettskorna Moira Shearer använder i The Red
Shoes, favoritfilm för både Scorsese och Kate Bush. Och klipp
från filmerna, manussidor, snyggt gjorda kopplingar till förebilder
och föregångare, och tematiska likheter i hans egna filmer.
Modiga pojkar får kyssa vackra flickor, som det heter. Modiga och ihärdiga vältänkare får åka till Berlin. Jag är så avis!!!
SvaraRadera/ Britt Mari.
Läser med ett stort leende - vilken grej att få vara med om!
SvaraRaderaKan förresten inte tänka mig annat än att briljansen vann över fadäsen...
Ja, vilken egoboost ...
SvaraRaderaKlart, om man får välja när man ska göra bort sig: varför inte göra det när det handlar just om Kafka? Det gjorde situationen helt klart Kafkaesk på ett lite underbart sätt!