Med sin debutroman
Väldigt sällan fin gjorde Sami Said ett hejdundrande
genombrott för mindre än nio månader sedan. Redan nu följer han
upp den med ett hafsverk som inte lyckas fördjupa eller förtydliga
de frågor debuten ställde.
När Sami Said
debuterade i höstas var det med en bok som recensenterna ställde
sig i kö för att hylla: själv var jag mer skeptiskt avvaktande,
men gör ett nytt försök med denna brådmogna uppföljare,
Monomani. Skam den som ger sig, heter det ju.
Till den yttre
formen liknar det i förstone ett brev riktat till ”Sara”, men
rätt snart visar det sig att brevet övergår i en självupptagen
monolog, där Sami redogör för skrivandet av sin debutroman, ett
skrivande som avbryts av tittande på tv-serier, ätande av
kexchoklad. Han tvivlar på sig själv, och tillvaron handlar mest om
att undvika kontakt med andra människor, ungefär som huvudpersonen
Noha i debutromanen betedde sig.
För att försörja
sig jobbar Sami som vikarie på skolor, och bemöter elevernas förakt
mot den som inte ens är ordinarie lärare. Här tar Said på sig en
missklädsam offerkofta när han vill inrangera sig bland samhällets
utstötta: pröva att jobba som städare på en skola, vill min
erfarenhet då säga, så får du möta ett hårdare förakt.
Monomani är
hafsigt skriven, vilket tyvärr visar sig i ett illa korrekturläst
manus som förlaget förhastat ger ut. Att en del kongruensfel
slinker igenom må så vara, för det kan vara rent slarv: värre är
det i så fall med att Saids språk är fullt av utslitna klichéer,
oförlåtliga fraser som ”en outsinlig ström av frågor”, ”en
man som mystiskt försvann”, ”med ett leende på läpparna”.
Följden blir ett
opersonligt språk, och ingen författare med ett uns självaktning
ska tillåta sig den trötta klichén att han ”filar på manuset”.
Jämför för all del med hur vackert Vergilius beskrev hur han
bearbetade Aeneiden, när han liknade sig vid björnmamman som
slickade sina ungars tassar rena från smuts.
Said är en drygt
trettioårig man som skriver tonårslingo, som på fullt allvar
identifierar sig med den som lever ”på samhällets botten”, som
skriver att ”det där med människor är klurigt”, som tycker att
det räcker med att vara så där finurligt charmigt spontan. Men det
räcker inte!
Det för mig
försonande draget med Väldigt sällan fin var humorn, en
humor som tyvärr är ganska fadd i den här boken. Det vill säga,
att Said är tråkigare än i romanen när han här mestadels talar
om sig själv, hur han lyssnar på musik och tänker på Gertrude
Stein, och funderar på om han duger som författare.
Uppenbarligen duger
han mer än väl, om kritikerkonsensus ska råda. Men det är att
överskatta läsarens intresse i hur författare tänker om det här
ska vara stilbildande på något vis.
Jag vill ha mer än
ett påklistrat intresse i en ”Sara” som knappt tilltalas alls,
och mer av vännen ”Oscar” som då och då ger sig till känna,
bara för att drunkna i ännu en av Saids kverulantiska utgjutelser
över hur jobbigt det är att vara missförstått geni.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/5 2013)
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/5 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.