Av kött och blod, Henrik Johansson

Pastischen är en svår lockelse, och det krävs nog ett mod som gränsar till dumdristighet för att ta sig an den med sin första roman. Henrik Johansson låter sig inte förskräckas, utan Av kött och blod (Federativs förlag) är en ”nyskapande” deckare, enligt förlaget. Nog har jag som folk i allmänhet tröttnat på de trötta deckarna, och läst ett par deckarpastischer i mina dar, men inte har de varit så värst mycket piggare, så jag nöjer mig med att skruva ned förväntningarna.

Dock dröjer deckarinslaget rätt länge. I prologen antyds att här ska en golem skapas, vilket ter sig löftesrikt. Två av personerna åker till Prag, men läsaren hinner inte ens börja slicka sig om munnen förrän spänningsinslaget tar slut.

Restaurangen Tempi Moderni är spelplatsen för denna kollektivroman, där vi följer främst kökspersonalen, men även en och annan av cheferna. Johansson har ambitioner likartade Balzacs från 1800-talet, i sin skildring av ett samhälle i miniatyr. Annars är förstås Kristian Lundbergs Yarden-romaner en närliggande jämförelse, då vi även här befinner oss i Malmö, i en av de ljusskygga världarna: Lundberg har också skrivit ett efterord till romanen.

Romanen formar sig till ett reportage, där Johansson med dokumentär känsla fångar miljön och stämningen ned på detaljnivå (till exempel i hur det går att känna igen vilken kock som slipar sin kniv enbart på ljudet). Personalen bevakas och bevakar, när cheferna med cynisk idoghet skär ned på personalen, som det heter med den talande metaforen. Det har alltid varit en pina att jobba i en stressig miljö: skillnaden är att med den nuvarande konkurrenssituationen är du helt utbytbar.

Johanssons stil irrar men behåller skärpan: den rör sig över köksvärlden och darrar aldrig eller faller för frestelsen att bli dogmatisk. Intryck summeras, människor presenteras – många människor, kanske för många, då det inte riktigt finns tydliga huvudpersoner att följa. Och som sagt var: spänningsmomentet låter vänta på sig, för först när en av chefernas systersöner infiltrerar arbetsplatsen förstår man att det ska bli spännande, men då har vi kommit nästan 200 sidor in i handlingen.

Kanske det är problematiskt att Johansson har försökt skriva två böcker: dels det indignerade samhällsreportaget, och dels deckaren. Hade han hållit sig till det sociologiska perspektivet kunde det ha räckt, blivit en given ögonöppnare för våra makthavare. För det är i dessa delar hans bok lever som mest: när vi serveras den hierariska ordningen med chefernas paranoia som sprider sig hos personalen, allt mer beroende och livegen, där myteriet kokar inför alternativet att bita ihop och hålla käften.