Det är tiden strax
efter ett icke namngivet krig. En tonårig kille, kallad “Sonen”, tar sig med
hjälp av en kompass norrut. Han slår följe med en yngre kille, och ett litet
barn. Hans minnen ramar in en grotesk berättelse där de passerar byar som
utplånats av fienden, med hängda människor dinglande i träden. Det är en tidlös
historia, med en stiliserad miljö där de fiktiva ortsnamnen skrivs på tyska,
och ett persongalleri som är utstuderat allmängiltigt.
Genremässigt är väl
Merethe Lindströms nya roman Nord
en krigsroman med stämningar som ekar av Cormac McCarthys Vägen. I en kanske lite väl övertydlig analogi blir hennes trio
unga vandrare representanter för vår tids flyktingar. Atmosfären är olycksbådande
och postapokalyptisk. Hade Lindström bara varit mindre distanserad till sin
huvudperson, som inte ges någon kontur, hade det här nog blivit en mer
fängslande roman. Det finns en behärskning och distans i Lindströms
berättarteknik, och därför kan jag inte riktigt bli delaktig i de gruvligheter
som passerar revy.
(Också publicerad i
Vi 12/18)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.