Sidor

16 maj 2013

Monomani, Sami Said

Med sin debutroman Väldigt sällan fin gjorde Sami Said ett hejdundrande genombrott för mindre än nio månader sedan. Redan nu följer han upp den med ett hafsverk som inte lyckas fördjupa eller förtydliga de frågor debuten ställde.

När Sami Said debuterade i höstas var det med en bok som recensenterna ställde sig i kö för att hylla: själv var jag mer skeptiskt avvaktande, men gör ett nytt försök med denna brådmogna uppföljare, Monomani. Skam den som ger sig, heter det ju.

Till den yttre formen liknar det i förstone ett brev riktat till ”Sara”, men rätt snart visar det sig att brevet övergår i en självupptagen monolog, där Sami redogör för skrivandet av sin debutroman, ett skrivande som avbryts av tittande på tv-serier, ätande av kexchoklad. Han tvivlar på sig själv, och tillvaron handlar mest om att undvika kontakt med andra människor, ungefär som huvudpersonen Noha i debutromanen betedde sig.

För att försörja sig jobbar Sami som vikarie på skolor, och bemöter elevernas förakt mot den som inte ens är ordinarie lärare. Här tar Said på sig en missklädsam offerkofta när han vill inrangera sig bland samhällets utstötta: pröva att jobba som städare på en skola, vill min erfarenhet då säga, så får du möta ett hårdare förakt.

Monomani är hafsigt skriven, vilket tyvärr visar sig i ett illa korrekturläst manus som förlaget förhastat ger ut. Att en del kongruensfel slinker igenom må så vara, för det kan vara rent slarv: värre är det i så fall med att Saids språk är fullt av utslitna klichéer, oförlåtliga fraser som ”en outsinlig ström av frågor”, ”en man som mystiskt försvann”, ”med ett leende på läpparna”.

Följden blir ett opersonligt språk, och ingen författare med ett uns självaktning ska tillåta sig den trötta klichén att han ”filar på manuset”. Jämför för all del med hur vackert Vergilius beskrev hur han bearbetade Aeneiden, när han liknade sig vid björnmamman som slickade sina ungars tassar rena från smuts.

Said är en drygt trettioårig man som skriver tonårslingo, som på fullt allvar identifierar sig med den som lever ”på samhällets botten”, som skriver att ”det där med människor är klurigt”, som tycker att det räcker med att vara så där finurligt charmigt spontan. Men det räcker inte!

Det för mig försonande draget med Väldigt sällan fin var humorn, en humor som tyvärr är ganska fadd i den här boken. Det vill säga, att Said är tråkigare än i romanen när han här mestadels talar om sig själv, hur han lyssnar på musik och tänker på Gertrude Stein, och funderar på om han duger som författare.

Uppenbarligen duger han mer än väl, om kritikerkonsensus ska råda. Men det är att överskatta läsarens intresse i hur författare tänker om det här ska vara stilbildande på något vis.

Jag vill ha mer än ett påklistrat intresse i en ”Sara” som knappt tilltalas alls, och mer av vännen ”Oscar” som då och då ger sig till känna, bara för att drunkna i ännu en av Saids kverulantiska utgjutelser över hur jobbigt det är att vara missförstått geni.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/5 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.