Min käft är fylld av tänder och tid, Aylin Bloch Boynukisa

”Att inte ha fötts till djur är en av mina hemliga nostalgier”, yttrade den brasilianska författaren Clarice Lispector en gång med gravallvarets tonfall. Hennes ord verkar Aylin Bloch Boynukisa ha tagit fasta på, när hon med sin bok Min käft är fylld av tänder och tid (Dockhaveri förlag) skriver helt i denna anda, helt i enlighet med en programförklaring där gränsen mellan mänskligt och djuriskt har upphört.

Det är förstås en titel som är svårt att motstå, och innehållet lever också upp till det löfte som där erbjuds. Boken är satt i ett typsnitt som liknar Courier New, något som förstärker intrycket av tidlöshet, av att det handlar om en historia som kommer från framtiden med det förflutna i hälarna.

I en sjukhussal vaknar en patient av obestämt kön, även om hon ”lämnar kvinnliga doftspår” (med Pia Tafdrups ord om sitt diktjag). Hen har kvar sin nos men saknar sin päls, och opponerar mot omgivningens krav att krympa och stänga in: hellre identifiera sig med det gränslösa, mot växandet. Mer än något annat blir patienten en anomali, en hyena i mänsklig skepnad. Ett sändebud mer än man eller kvinna, ett obekvämt åbäke, mer kropp än intellekt.

Hos den här varelsen finns ändå en aristokratisk överlägsenhet som vägrar anpassning och konformism. Till sitt väsen är människan/varelsen det vidsträckta och oavslutade, någon med vilda minnen: ”Det har gått rykten om mig. Alltsedan jag vaknade här. Men jag är ingen hund, hörde det viskas, vädrade luften och se min hörsel. Jag är som människa som jag är som djur, hyena.”

I DN skrev Anna Hallberg 6 april om gurlesken, om groteska urspårade docklekar, med exempel lånade från bland andra Bloch Boynukisa. Den som vill bli mer insatt kan jag också rekommendera Maria Margareta Österholms avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar, som jag skrev om i december.

I Aylin Bloch Boynukisas sätt att skriva finns en smärta, något som skaver och gör ont och inte finner sig till rätta. Samtidigt finns det något jublande och triumfatoriskt över berättelsen, en självklarhet i själva uttrycket som kan erinra om författare som Elfriede Jelinek och Herta Müller: inte att det här är skrivet i explicit dialog med dem, men om du gillar någon av dem finns uppenbara förutsättningar att du ska gilla det här.

Förutsättningar, ja, men också risker! För det här är minst av allt någon ofarlig harmlös prosa: snarare är det en otämjd text som vill stöka om i ditt inre, som vill gestalta protagonistens rörelser som rovdjur, det vill säga med en text som exakt liknar varelsens beteendemönster. Därför är det en sublim text, som språkkänsligt blandar det vackra med det brutala, där huvudpersonen yttrar saker som ”min kropp sluttar” och där vi blir varse att vårt sjätte sinne heter vansinnet.

Den korta boken har ekon av Charlotte Perkins Gilmans helt makalösa novell ”Den gula tapeten”. Stilen är både lyrisk och tuktad, när den blottar sina rovtänder och pendlar mellan det civiliserade och det okultiverade, mellan det trygga och det primitiva. Jag tycker den är smått sensationell, och bra på ett överrumplande sätt.