I came to Berlin to have some fun

Ynnesten att föreläsa på Humboldtuniversitetet i Berlin är väl något som bara sker en gång i en människas liv, i bästa fall. Själv gjorde jag min insats i måndags, inför en skara hågsna tyska studenter som läser svenska på universitetet, samt några svenska expatriater. Titeln på mitt föredrag var ”Att hantera sitt litterära överjag”: jag fick frågan sedan varför jag talade så lite om mitt överjag – nå, kanske det var just överjaget som la sig i och hindrade mig.

Inbjuden av professorn Aris Fioretos, som tillhandahöll en så vänlig presentation att jag helt kom av mig – snälla nån, liksom! Sedan begick jag nog en av mitt livs största fadäser. In public, that is. När jag nämligen av någon anledning nämnde Kafkas berömda novell ”Förvandlingen”, som jag kallade för ”Metamorphosis”. Publiken drog efter andan. (Kanske för att jag nämnde Kafka, tänkte jag inbilskt.) Men nog vet jag att den heter ”Die Verwandlung”, det nämner jag ju varje år, när vi läser Processen i skolan. Ack – dessa försåtliga anglicismer som lurar överallt: givetvis har jag läst alldeles för mycket om Kafka på engelska.

Så nu grämer jag mig, och tänker unna mig att fortsätta med det resten av livet. Jag dränkte mina sorger i ett glas riesling på den gamla östtyska mensan. Vad hjälper det sedan att jag gjorde briljanta kopplingar mellan Virginia Woolf och Vampire Weekend – de delar samma initialer, ämne för en essä. Eller att jag spar mitt resonemang om det litterära överjaget till en (annan) essä.

Nåväl. Ett par dagar i Berlin innebar några stunder av flanerande – försiktiga försök till flanerande, men eftersom jag är en novis i detta sammanhang åstadkom jag nog något som mer liknade ängsligt spatserande – i Prenzlauer Berg, Hackescher Markt, Tiergarten, med mera. Samt ett besök på der Deutschen Kinemathek, med Martin Scorsese-utställning. Inte bara rekvisita från filmerna – som Jake La Mottas handskar och byxor, Max Cadys sönderbultade skjorta, Travis Bickles brev (har jag gråtit så mycket sedan jag läste Lord Byrons brev på British Museum? vill ni verkligen veta?) – utan även de röda balettskorna Moira Shearer använder i The Red Shoes, favoritfilm för både Scorsese och Kate Bush. Och klipp från filmerna, manussidor, snyggt gjorda kopplingar till förebilder och föregångare, och tematiska likheter i hans egna filmer.