Att bli ved, Fredrik Nyberg

I sin första dikt i sin nya diktsamling Att bli ved ställer Fredrik Nyberg en fråga som ringar in kärnan i den säregna poesi han har mutat in, en fråga som vägrar fixeras och välja sida som antingen uppriktig eller retorisk: ”Varför är vi inte lyckliga hela tiden?” En fråga som korsar poesin med filosofin, som med ett vingslag lyfter från boksidan och flaxar iväg i det offentliga rummet. Eller borde göra det, i en bättre värld. Nu får vi nöja oss med dess mindre synliga närvaro, som en manande provokation, ett oskuldsfullt hot, exakt lika mycket av naivitet och godtrogenhet som lärdom och erfarenhet.

Nyberg är knepig, utan att bli trilskande, eller om det är tvärtom: att han trilskas, utan att bli knepig. (Att han riskerar att kramas sönder av svåra typer, sådana som vill briljera med esoteriska kunskaper, det rår han inte för.) Knixigt, men inte tillkrånglat.

I sin förra bok Nio, nine, neun, neuf arbetade Nyberg med talet nio, som här speglas och blir ”oiN”, ett slags substitut för diktjaget. Och nog handlar det om speglingar, om anagram, om sådant som gör dubblerar världen, gör den mer skimrande gåtfull. Då är oiN en bokstavskombination lika mycket som en trasig siffra, eller om det är tvärtom: trasiga bokstäver, oskadad siffra.

Dikterna handlar om naturen, om anden som rör sig bland växtligheten, om kretsloppet och om biologin, i dikter som rör sig expansivt, som vidgar, helt ostrukturerat. Kan tyckas: men de fyra avdelningarna speglar varandra, och i den tredje verkar förvanskningen, med (skadade) citat från ryktbara källor, däribland den William Burroughs som hävdade att ”Word is virus”, något av den mest definitiva kommentaren till 1900-talet.

Ordet som virus: språket som förökar sig, speglas och speglar sig. I många av dikterna speglar Nyberg också barnets förtjusningen – inte enbart i språket, utan även i världen, i upptäckten av de dubbla världarna, och hur de hör ihop. Ofta ekar barnets frågor: ibland banala, enerverande, men så spricker de upp i sublima hänvisningar till tillvarons mest väsentliga aspekter. Det är bara barnet som ser att kejsaren är naken, och som alla lärare vet – det är de dumma frågorna som ofta leder till de mest intressanta diskussionerna. Som att dölja bråddjupet bakom banalitet, att det handlar om att förmultna, att bli ved, att brinna upp, och varför det är ”så svårt att finnas”.

Viktiga frågor, och poesin är skicklig på att hantera det vettlösa, oviktiga och onyttiga – och så plötsligt växa till dess motsatser, dess skenbara antiteser. Nyberg arbetar med anagrammet, med det förvanskade språket även generellt. Ibland är hans språk nästan överdrivet skriftspråkligt, en kurialsvenska vi inte sett maken till sedan typ 70-talet. Det kan ge ett formaliserat, lillgammalt intryck.

Speglingarna leder också in på mer outtalade frågor, där läsaren snart imiterar (speglar) Nybergs idiom: ”e de sant att språket är talets motsats?” I första hand är speglingen en fråga som sysselsatt poesin sedan Platon – alltså, vad är det verkliga? När övergår speglingen i att bli avbild(ande)? Och jag tycker nog att Nyberg är en poet som kombinerar sin poetiska blick med en kritisk dito, där han effektivt klarar av att låta sådana ovälkomna inslag som rundgång och distorsion, ljudförvrängningar, och låter ljuden läggas lager på lager i sin dikt, som låter mer My Bloody Valentine än … The Jesus and Mary Chain.

Om poesin har, som det sägs, nio liv, då håller Fredrik Nyberg definitivt på att aktivt pröva dess sanningshalt. Jo, han gör det när han vrider och vänder på sina ord och bokstäver, och med dikter som förbryllar och ställer till med en fasligt förtjusande oreda.