Om man gillar
Carl-Johan Vallgren eller inte handlar nog inte så mycket om han
skriver bra eller inte, utan mer om man kan fördra hans stil, hans
överdrifter, att han hela tiden tar i och måttar med sitt
stilistiska överdåd. Hans tidigare böcker har jag nog mest upplevt
som fascinerande experiment, som att bevittna en cirkusartist som
slänger upp ett dussin färgglada bollar i luften och wow – ska
han lyckas fånga merparten av dem innan de ramlar ned i sågspånet?
Vallgrens senaste
roman avviker en del från åtminstone hans två tidigare storslaget
anlagda romaner från 2000-talet. För om Den vidunderliga
kärlekens historia var en bombastisk Parfymen-pastisch
och om Kunzelmann & Kunzelmann var en bombastisk
konstsvindlarskröna, då blir Havsmannen utförd i det något
mindre formatet, en slags skräckroman i skolmiljö, med mobbade
skolbarn som får hämnd av övernaturliga krafter.
Som om John Ajvide
Lindqvists Låt den rätte komma in inte existerade? Nog är
det lite märkligt att Vallgren vågar låta sin roman utspela sig i
samma tidiga 80-tal, när tematiken är så snarlik. Mobbade Nella
lever i misär, med en alkismorsa och kåkfararfarsa, och allvarligt
rubbade plågoandar på skolan. Även om det här är en någorlunda
anspråkslös roman tar Vallgren ibland i så att han ibland
spricker, i sin iver att låta de största av de stora gesterna få
plats.
Även i sina mest
lyckade romaner är Vallgren ojämn. Jag tyckte till exempel att
Kunzelmann & Kunzelmann bitvis var en fantastiskt bra
roman, som ibland tippade över och blev störtlöjlig. Även här
blir det ibland för mycket. Det kan tyckas en aning onödigt att en
författare som gett ut romaner i 25 år gör sig skyldig till sådana
nybörjarmissar som ständiga upprepningar, eller att låta
karaktärerna tala över varandras huvud, eftersom de har så mycket
att förtälja läsaren, i en information som borde förmedlas i texten
förpassas till replikerna.
Inledningsscenens
utdragna tortyrscen som involverar en katt hade jag också klarat mig
utan, då den så uppenbart är en plantering, en foreshadowing: här
ska hemskhetstanken implenteras med den yttersta noggrannheten. Något
(ännu) värre ska följa. Ja, själva titelns ”Havsman”.
Titeln avslöjar
kanske mer än man behöver veta vid påbörjad läsning, och kommer
förstås inte som någon överraskning. En manlig sjöjungfru, kort
sagt. Nella har påpassligt nog en ofattbart snäll god vän som är
smart, med tillgång till både all tid i världen och allsköns
vetande, och han – kallad ”Professorn” – kan berätta för
henne vad en sjöjungfru är. Tyvärr också för oss läsare, och
det är en av de saker jag har svårt för, den där
informationsbelastade prosan där författaren ska bevisa att han
inte har slöat till där vid wikipedia. Då får man stå ut med
stolpiga faktarutor, nödtorftigt dolda i Professorns förnumstiga
berättelse för Nella.
Så Vallgren har
skrivit en renodlad skräckroman – men, eftersom det här är
Socialstyrelse-Sverige, finns andra bevekelsegrunder inblandade. Här
finns åtskilliga resonemang kring sociala problem – Nella har en
bror med inlärningssvårigheter, och som sagt en mor med
alkoholproblem och en kriminell far: och fattigdomsmarkörerna är
frekventa, med brorsans glasögon som går sönder och matsäckar som
uteblir eller kläder som inte blir inköpta.
Det värsta är nog
att Vallgren vill rationalisera mobbningen, ge den en vettig
förklaring. Det går väl sisådär, om man silar klichéerna och
sväljer schablonerna. Lika dumt blir det med Nellas försök att
förstå och förklara Havsmannen.
Så framträder då
Havsmannen, som den mobbades önskedröm, ganska precis som vampyren
Eli i Låt den rätte komma in kom som på beställning till
den mobbade pojken Oskar. Det är lite trist kanske att för den
mobbade består räddningen endast av antingen en vampyr eller ett
havsvidunder. Verklighetens hårda klang tillåter aldrig de sköra
drömmarnas infriande.
Medan kollegan
Ajvide Lindqvist i alla sina böcker har besvärande svårt att få
till kronologin har Vallgren oftare koll på detaljerna, även om han
missar premiären på Flashdance-filmen med flera månader.
Annars är väl hans roman en halvmesyr som balanserar nära
bagatellen, som inte riktigt lyckas vara vare sig skrämmande eller
säga något klokt om de sociala problem som den tar upp, men som
trots det blir en stunds förströelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.