Emily and I, Sofie Livebrant

Tonsättningar av Emily Dickinson brukar bli för inställsamma och menlösa, alltså något som inte ligger i paritet med innehållet i dikterna, som ju är omstörtande och djärvt och totalt egensinnigt. Hon förtjänar inte det milda lismande temperamentet, utan behöver hetta. Något som rumsterar, stökar till.

På omslaget till CD-boken "Emily and I" imiterar Sofie Livebrant det berömda enda fotot av poeten, men visar med sin uppsyn och framtoning också att hon möjligen kan ha hämtat inspiration från PJ Harveys "White Chalk"-omslag, där den helt vitklädda Polly Jean blängde lika surt och oinställsamt. På den här skivan kunde ett par av låtarna komma från någon av PJ Harveys två senaste skivor, som den gotiska "Whether my bark went down at sea".

Oinställsamt - ja, det är ungefär så de här dikterna ska bemötas. Nu väljer Livebrant att förhålla sig till några av Dickinsons mindre kända dikter, vilket borgar för ett mer personligt urval. Förmodligen skulle jag ha valt helt andra dikter. Ofta nog är det ändå med häpnad jag följer med i texthäftet, dessa vidunderligt starka dikters starka rader, som fortfarande drabbar med sin generositet och sina kvicka tankerörelser i okonventionella riktningar.

För det är en fin bok som ledsagar den svarta cirkel som skivan utgör, utgiven av Playground Music. I boken finns sångtexterna, som alltså är dikter av Dickinson, utöver den av Livebrant egenhändigt skrivna "Something", som passar fint i sin omgivning. Texter om poeten, om Livebrants förhållande till henne, prosaöversättningar av Ann-Marie Vinde, som häromåret äntligen gav dikterna en värdig svenska i boken Min flod flyter mot dig. Samt överjordiskt vackra målningar av Lars Lerin.

Jag har redan fått flera favoriter bland sångerna - som den korta "There's something quieter than sleep", med Johan Lindströms tramporgel (det är överhuvudtaget gott om ljuvheter i hanteringen av melodier, med varsamma gitarrer som ändå inte ber om ursäkt, och Lisa Rydbergs kaxiga fiol i en låt). Men jag gillar nog allra mest den släpiga "There's a certain slant of light",  där Livebrants röst ligger långt fram i mixen och befrias från det annars kanske lite försiktiga förhållningssättet. Även några av de snabbare låtarna är bra, inte bara för att de bryter så starkt mot traditionen att vara försiktig och framför allt fin när man generellt tonsätter poesi.

Det är en ovanligt varierad skiva, där tempo och melodi växlas, ibland mot det lekfulla, mot det halvgalna - allt i trohet mot Dickinsons intentioner, där en busighet verkligen pryder sin plats, som i en förundran inför att man faktiskt får göra så här mot det vördnadsfulla. Men jag ser det här också som ett pionjärarbete, som kan fungera inspirerande för andra artister: man måste inte vara så överdrivet underdånig och finkänslig, utan man kommer undan med en tuff attityd, så länge det är utfört med känsla och intelligens. Dessutom finns i Dickinsons dikter stöd för den här odygdiga tolkningen, då hon var en poet som inte lydde andras lagar. Och Livebrant sjunger orden inkännande, självmedvetet och stolt, och lyckas transponera dikterna till sångtexter, utan att man reagerar på att de skrevs för evigheter sedan, fast

Time feels so vast that were it not
For an Eternity -
I fear me this Circumreference
Engross my Finity - 

I juni för tre år sedan lyssnade jag på Sofie Livebrant och Svante Sjöholm när de spelade på Nässjö poesifestival, och de Dickinson-tolkningar jag hörde då var bra, men kunde inte riktigt förbereda mig på att den här skivan skulle vara en så glädjande upplevelse.