Förnuft och högmod, Lena Andersson

Lika mycket som jag gillar Lena Andersson som tänkare, lika svårt har jag för hennes skönlitterära böcker. Därför är jag glad att det äntligen finns en bok som samlar många av hennes krönikor från DN, Fokus och Tiden. Den heter Förnuft och högmod. Artiklar – prosa – pjäser. Så det kunde man ha gett sig fan på, att den ska innehålla sammanlagt fyra pjäser också.

Jag gillar inte ens teater. Det är väl inget konstigt med det: jag gillar inte baseball eller reggae eller kåldolmar heller, så man kan inte gilla allt. I sina skönlitterära verk är det som att idéerna bara fungerar halvvägs, och att det sedan blir för programmatiskt.

Men i det kortare formatet är Andersson nog den oslagbaraste av svenska skribenter. Hon uttrycker sig alltid klart och redigt, med tankar som tillåts nå ända fram. I förordet benämner hon sig själv som en utredande författare, att hon skriver för att ta reda på saker, och att det är en drift som är en kvarleva från barndomen.

Men man kan inte förstå allt! Givetvis vet Andersson det (också), och avslöjandet kan vara en farlig väg, att det inte alltid är meningen att vi ska bli kvitt mysteriet. Många av texterna handlar förstås om upplysning och förnuft contra religion och tro. Hela tiden skrivet med språket i fokus – ja, med ett klarspråk som befriar formuleringarna från evinnerlig jargong.

Människan är tudelad. Det hjälper inte att påpeka för Sverigedemokrater att det är både ointelligent och osvenskt att vara rasist. Det farliga ligger i grupperingen, men också när vi börjar se och tänka fram grupper i samhället – vi är individer, och generaliseringar hör inte hemma då.

En annan fara är att vi vänjer oss vid allt. Exempelvis terrorismhotet. Då det blir rutin, när det abnorma blir normaltillståndet. Då lever vi i fruktans tyranni: ”Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje oförrättad människa.”

Även när hon är (o)heligt förbannad kan Andersson behålla sitt analytiska sinnelag, och resonerar lugnt mitt i vredesmodet. Här finns starka åsikter: hon räds inte att sticka ut hakan, att ta ställning. Har hon alltid rätt? Nej, det är klart att hon inte har det. Och att läsa de relativt många texterna så här efter varandra blir i längden aningen monotont – så jag kanske borde snåljåpsaktigt ha inväntat den obligatoriska pocketen och spridit ut läsningen under längre tid, i stället för att jäktas av bibliotekets kravbrev.

Som sagt, det mesta handlar om ateism och religion, men också om samhällsekonomi, om yttrandefrihet, och ett bidrag om skolan – där jag håller med, givetvis därför att hon a) har rätt; b) jag tycker exakt likadant. I den texten säger hon det självklara för alla – förutom pedagogikprofessorerna då, men de är ju kanske dummast i hela landet, möjligen med undantag för kungafamiljen. En lång tidigare opublicerad text lanserar en ganska djärv och stundtals sensationell teori om Palmemordet: ”Det finns fler skäl att ljuga i den här världen än det finns att tala sanning”. Bara den texten är en tillräcklig anledning att läsa den här boken. Tänk om det var tvärtom – tänk om, men … så kan det väl inte! Fast –

Högmodet från titeln finns kanske i det dristiga anslaget i tankarna, att Andersson vågar sig in i tankeleken, vågar pröva nya ståndpunkter, i trots mot framför allt religionen då, som bara kväser människan. Å andra sidan då hennes famösa sommarprogram från 2005, vars manuskript finns med i boken här, där hon uteslutande talade om Jesus, som hon presenterar som ett personifierat Högmod, en snarstucken showman som trollar för att imponera och en vresig och oberäknelig knäppgök – tänk en blandning av Joe Labero och Yngwie Malmsteen i en flygplansstol. Detta visar hon endast med hjälp av citat från Bibeln!

Annars fungerar religionen för henne mest som en metafor, som litteratur. Men att det kan provocera så, när vi ofta talar om Sverige som ett fullkomligt sekulariserat land. Hon visar att det enda argumentet de troende kan föra fram är ett slags ”Gud finns därför att Gud finns”.

Lena Andersson tänker lika gärna och lika bra med hjärtat som med hjärnan, och hon vet att världen är paradoxal, större och rikare än vi kan förstå, med oändligheter som bara kan anas. Att läsa henne blir belönande, som att få ta del av en gåva. Men främst som något som förhoppningsvis tänder en gnista hos sin läsare, att fler inspireras till att låta tanken röra sig så här fritt och lätt och långt och djupt. Det här är en ljusomstrålad bok, en av de ytterst få i sitt slag ur detta arma lands mörka skapandes historia.