Mattias
Fyhrs bok om vännen Mare Kandre är spretig, men kan nog inte heller
vara något annat. Den erbjuder en inblick i författarverkstaden,
samtidigt som den är ett både bryskt och ömsint porträtt av en
nästan oförklarligt saknad röst.
Mare
Kandre dog för drygt sju år sedan, endast 42 år gammal. Hon är
kanske sin generations enda genuina begåvning inom den svenska
prosan, med sina elva böcker, som visar på en närmast ofattbar
talang. Ja, det känns faktiskt som att vi hittills inte riktigt har
förstått dessa udda tillskott i vår litteratur, även om försök
har gjorts.
Däribland
av Mattias Fyhr, som inkluderade henne i ett kapitel i sin avhandling
om gotiken, De mörka labyrinterna. Nu utkommer hans bok
Skitigt vackert mörker, som ursprungligen skulle ha hetat
”Till min gotiska vän”. De var kompisar, och boken består av
brev, e-post, intervjuavskrifter, foton, teckningar – allt
kommenterat av Fyhr i efterhand, där han varsamt lägger till rätta.
Det
hade kunnat bli en snaskig vandring, men skvallerfaktorn är låg.
Fyhr vill visa en ärligare bild av Kandre, eftersom han menar att
hon i stort sett har missförståtts av kritiken. Vad hans bok visar
är att hon var lika komplex som människa som hon var som
författare, och att hon hämtade sin inspiration minst lika gärna
från filmer som från böcker – eller för all del från
kvällstidningar eller Oprah Winfrey och sit coms.
Han
pusslar ihop, vill korrigera, och det lyckas han nog med: det är en
mycket sorglig bok att läsa, där vardagsbestyren blandas med det
skönlitterära skrivandet. När de lär känna varandra är Fyhr
mitt inne i avhandlingsarbetet, och hon har två böcker kvar att
skriva, berättelsesamlingen Hetta och vitt samt romanen
Xavier.
Hennes
skrivande handlar inte om att lägga världen till rätta. När Frida
Kahlo fick frågan varför hon målade så overkligt svarade hon att
hon måste måla så, för det var så världen tedde sig för henne.
Något liknande gäller nog Mare Kandres sätt att skriva: det är så
här världen ser ut, otrygg och kuslig – rentav gotisk, till sin
atmosfär.
Att
säga att det här är en ovanlig bok är nog att säga för lite.
Den är smått unik i sin metodik, där Fyhrs förfaringssätt liknar
en museiintendent, där han erbjuder artefakter från författarens
sista levnadsår.
Han
närmar sig henne som initierad och engagerad läsare. Det blir en
bok som är många saker. Den är fin, men inte bara det, utan
ungefär som titeln säger: skitig, vacker och mörk. Det är en bok
i Mare Kandres anda, och jag är övertygad om att hon skulle ha
gillat den.
Även
om jag fortfarande önskar en kritisk bok om den här författaren,
vars 80-talsböcker hör till det sällsammaste och mest förtjusande
jag har läst på vårt språk, är det nog en bok någon annan får
skriva. Fyhr är vän och fan, och som sådan så subjektiv att det
riskerar att bli för mycket av allt. Ett sållande arbete hade
putsat bort yvigheterna, men utan dessa hade kanske min totala
respekt för Mare Kandre, författaren och människan, också blivit
förminskade.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/5 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.