Surrealistisk
litteratur lever i mysig symbios med det visuella, på ett sätt som
ibland kan göra bilder lätt överflödiga – ett komplement som
tar vid och visar att en bild inte ska säga mer än tusen ord. Men
ibland!
Nu menar jag inte
heller att det mysiga ska uppfattas som något trygghetsbekräftande:
snarare är den bästa surrealismen inom litteraturen den som
oförskräckt rör sig mot det knasiga och det farliga – där
drömmen blir en mardröm. En sådan författare är definitivt Emma
Lundenmark, som nu ger ut novellsamlingen Hans fru Judith på
Sphinx. Till den boken har Niklas Nenzén bidragit med några riktigt
snyggsuggestiva illustrationer, som demonstrerar arten av ett gott
samarbete, där bilderna fungerar som något att försjunka i länge,
för att upptäcka detaljer och lönngångar i det som förevisas. Du
känner igen detaljer, men de är förvrängda, omdanade.
Lundenmark har
tidigare skrivit poesi, och jag tror att det är en framgångsrik
ingång till hennes fantasifulla skapelser, där djur och människor
samverkar, så pass att man ibland inte kan skilja dem åt.
Knasigheten är ju en av konstens största tillgångar, när den
tillämpas på rätt sätt. Ofta utmynnar det i våld, överfall, men
där du inte är helt säker på att du uppfattar det på rätt sätt
– titelnovellen är en sådan skum sak som kommunicerar med
osäkerhetsfaktorn.
De här novellerna
är spännande och djärva i sina anspråk. Vansinnet är aldrig
långt borta, i de här världarna av möjligheter. Risken är kanske
att det möjliga ges så vida ramar att allt verkligen kan hända,
och då mister skeendet sin dramatiska laddning – du blir inte
riktigt lika imponerad, när du lärt dig att förvänta det mest
oförväntade: när sagan och verkligheten möts utan förbehåll, då
fungerar det bättre.
I sina bästa
stunder fräser det också av obehag under den polerade ytan: där
finns då en underton av något trasigt, en indignation som inte vill
lämna dig i fred. Då tar Lundenmark vid där andra författare
hejdar sig – säg Inger Edelfeldt, som i sina noveller flirtar med
surrealismen, men aldrig låter det slå slint. Lundenmark går
alltid ett steg längre, tillåter sig att mista fotfästet. Fasan är
med i hennes noveller som en konkret närvaro, inte bara som ett
abstrakt hot. Symboliken är underförstådd, sällan helt utskriven
– jag tänker här på den korta novellen ”Ur den gifta
mannekängens höft”, om kvinnan som efter bröllopet växer och
inte kan stanna i den äktenskapliga sängen – den blir henne för
trång, alltmedan mannen sover vidare, ”och hon gungade honom mjukt
in i drömmarna. Det roade henne och hon höll länge hans sömn i
sin famn.”
Då är det också
skrivet i en triumferande tillit till läsarens följsamhet. I
riktigt bra litteratur finns ofta en viss djävlighet i uppsåtet,
att du inte riktigt kan lita på intentionen bakom, och det
illvilliga riktas mot upproriska tankar: då kan Lundenmark påminna
om en av 1900-talets mest underskattade författare, Angela Carter,
som också skrev fantasifulla och knasiga noveller. Hon är
skandalöst förbisedd, men jag tycker inte det finns några ursäkter
för den som släpper Lundenmark förbi sin radar. Jag blir upprymd
av hennes insikt om världar som är större, rikare, djupare – och
mer intensiva.
För någon vecka
sedan räknade jag antalet modernistiska författare i den
skolantologi vi använder i kursen Svenska B. Det är 37 namn – av
dessa är 28 stycken män, och endast 9 är kvinnor. Det bara råkade
bli så, tyckte de flesta av mina elever, som inte gärna ville se
något strukturellt problem i att inte fler än 9 kvinnor anses ha
skapat betydande litteratur under 1900-talet. Däremot finns det
visst utrymme för även kvinnor i några modernistiska falanger –
däribland surrealismen, och Sphinx uppmärksammar detta med sin
serie ”Surrealismens kvinnor”, där Emma Lundenmarks bok är
nummer sju. Måtte det bli många fler!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.