I sommar ska den
notoriskt skygga Liz Fraser sjunga på scenen igen när Antony
Hegarty är curator för meltdown-festivalen. Men om hon ställer in
ställer säkert Beach House upp, för de förvaltar Cocteau Twins
drömskt eteriska fluff-pop på ett förträffligt sätt.
Efter att ha matats
med 90-talets The Smiths-epigoner och 00-talets Joy Division-epigoner
kan det faktiskt vara befriande med ett band som söker sig till
andra förebilder, även om jag tycker att Beach House tassar in på
Cocteau Twins marker som om det gällde någon slags allemansrätt
inom musiken – alltså, om de tidigare har tassat, går de nu all
in med sin fjärde skiva ”Bloom”, som jag ändå tycker är
deras klart bästa, med eller utan Cocteau Twins-influenser.
Det är först och
främst ett album, med låtar som bara kommer till sin rätt och
fungerar i sin rätta omgivning, med tio nästan lika jämnbra låtar:
det är ungefär som på Girls senaste skiva, en skiva som är bättre
nu än för ett halvår sedan, eller för all del, förra årets
ojämförligt starkaste skiva, P.J. Harveys ”Let England Shake”.
De har hittat de
allra vackraste tonerna, och melodierna fylls av den där svårfångade
mixen av svårt och lätt, med en musik som rör sig bångstyrigt och
ändå smidigt. Hör bara hur refrängen i ”The Hours” lyfter den
lite enkla versen, något som händer nästan hela tiden på den här
skivan. Och ”Myth” har ändå något av en ännu starkare
refräng. Om man ska vara kräsen är kanske de fem första låtarna
snäppet vassare än de fem följande, men det är en
marginalanmärkning, och inget som jag tror håller i längden. För
det här är hållbart och genomtänkt, musik som har förutsättningen
att precis som Cocteau Twins låta lika fräscht om drygt tjugo år.
Jag gillar också
hur texterna flummar ut, som i stenlåten ”Lazuli”:” Wonder
eyes, motion high / And I don't dare, slip on by / Make us
suffer, like no other / Is nothing like lapis lazuli / Let it go,
back to me / Like no other you can't be replaced”. Textmässigt
låter det inte riktigt lika sorgligt som på förra skivan ”Teen
Dream”, utan som om orden instämmer i det musikaliska
självförtroendet, att här ska stora saker uträttas.
Sällan hör man
också ett band där sång och musik befinner sig i en så här
innerlig och intim samvaro, där Victoria Legrands sång och Alex
Scallys gitarrer tävlar om utrymmet samtidigt som de sneglar utan
missunnsamhet eller konkurrens på varandra:
”No way of
recognizing
The cat knows the
call
Fair child is rising
There's no mystery
at all
It's a strange
paradise
You'll be waiting”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.