att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 apr. 2015

Vicekonsuln, Marguerite Duras


Med en av sina tidiga romaner skriver Marguerite Duras en erotisk thriller som vetter åt samhällskritik. Det är visuellt utfört och skoningslöst bra.

Marguerite Duras böcker går in i varandra, och att läsa dem innebär att utsätta sig för det pågående. Trots att jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att läsa dem kan jag inte skilja dem åt. De handlar alltid om en koreograferad passion, om berusning, om rituellt våld, om påtaglig död. De är en virvelvind. En malström jag mer än gärna kliver ned i.  


Kristoffer Leandoer är den nittonde svenska översättaren av den här franska författaren med stor fanbase i Sverige, när han nu tagit sig an den tidigare oöversatta Vicekonsuln från 1966. Den som sett hennes mest kända film India Song känner igen delar av intrigen från Calcutta: den franska ambassadörens hustru Anne-Marie Stretter hanterar sin uttråkade tillvaro genom att ligga med en okysst vicekonsul. Utanför deras fönster skriker en vietnamesisk tiggerska. En man som heter Peter Morgan skriver.  

Handlingen är enkel, teatralisk och stiliserad. Figurerna rör sig mekaniskt, somnambult, men utifrån bestämda mönster. Hustrun, ”fortfarande vacker”, som hon benämns, går från sovrummet till tennisplanen. Det är filmiskt, och man påminns om Duras goda blick och insikt i det som fungerar visuellt.

Situationerna är arketypiska. Hustrun konstaterar lakoniskt: ”Även när det verkar omöjligt så vänjer man sig till slut. Vid allt.” Som förmedlare av filosofiska sanningar kan Duras vara oslagbar. Ofta hittar hon fram till sådana lösningar, sådana korthuggna axiom som kunde vara tagna ur gamla noir-filmer.  

Med repetitionen som hjälp skapar Duras en helt ny sorts roman. Filmiskt, musikaliskt, ja, förvisso, men det är ändå språket som är hennes verktyg, och det är ett språk som ger intryck av att vara ett nedlagt byte – ett språk som annars brukas av machomanliga författare som Hemingway. Men Duras skriver också som en jägare, som spårar de hårdaste glosorna.

Som en mörk skugga över handlingen läggs de leprasjuka, som påminner om den död som alltid lägger sista handen över Duras romaner. Tiggerskan blir ett spöke som rör sig som en påminnelse om den orättvisa som gör Duras kusligt aktuell som författare. Händelseförloppet är skoningslöst, återgett av ett återhållet ursinne. Medan vi rör oss mot upplösningen ändrar romanen skepnad och blir en hypnotisk thriller.

Det är tydligt att Duras skriver planlöst, bara låter saker hända: hon är ingen författare som komponerar scheman i förväg med hjälp av lappar. Det är en författare som gjort sig förtrogen med improvisationen men inte med kompromissen.

Följden blir en spontanitet som imiterar livet, och kanske det tål att påpekas att Duras är en utpräglat realistisk författare. Hennes böcker är lika sensuella som de är burdusa: lika mycket sköra sköra drömmar som verklighetens hårda klang. Vicekonsuln är en av hennes mest samhällsorienterade böcker, och samtidigt en av de estetiskt mest lyckade. Den är faktiskt skoningslöst bra.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/4 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar