Under jorden sjönk, Mirjam Tuominen, Eskaton

Efter fyra förbryllande prosaböcker med essäer och noveller har det blivit dags för den första volymen poesi i Eskatons serie med välgörande nyutgåvor av Mirjam Tuominen. Det är debutsamlingen Under jorden sjönk, som jag läser med mer stigande än sjunkande intresse. 

Vad det är? Det är märkvärdig poesi. Fortsatt förbryllande, fortsatt originell. Den utkom 1954 (samma år som Tranströmer debuterade), men är ännu lika sprakande i sin excentricitet. Att den fick vara så före sin tid! I efterordet skriver Thomas Kjellgren om hur Tuominen i sina dikter rör sig från att vara en lyssnande poet – auditiv – till en seende – visuell. 

Tuominen rör sig med överdrifter och antiteser. Hon försöker nå utplånandet av jagets gränser, i en mystik som kombinerar andlighet med filosofi. Eller så här: hennes transcendens är av lika hög grad själslig och andlig art som den är av intellektuell art, ett sätt att tänka med känslorna. Att nå de inre djupen, inte bara i sig själv utan de som finns i oss alla. Det sker i tre avsnitt, där det första kunde kallas strävan mot enhet, och de andra innehåller flera tillägnansdikter till storheter som Simone Weil, Marcel Proust, Freud och Hamlet.

Hon skriver från en anspråksfull position. Jag gjorde misstaget en gång som färsk lärare att föreslå en av hennes noveller när vi skulle ha en gemensam skrivuppgift i en svenskkurs på skolan. ”Den är alldeles för svår”, sa kollegerna unisont. Men jag vägrar uppfatta det här som svårt. I dikterna är hennes tilltal inte svårt: det är vaggviseartat. Extatiskt fjärrskådande – jo, men varför ska det kallas svårt? Det finns en renhetssträvan i hennes projekt. Man kunde kalla det för likartade, genrevilsna böcker, oavsett om de benämns prosa eller poesi – att läsa henne är som att röra sig i ett landskap som ständigt förändras, ständigt är detsamma.

En strävan också mot intet, som med eftertryck visades av Anders Olssons belysande läsning av hennes poesi i den fantastiska Läsningar av Intet:

                      ett ingenting i ett ingenstans

                      en ingen i ett ingenting

                      bortom ingenstans långt

                      till ingenstans.

                      En annan låt än ingens

                      ingens vilda skrin[.]

Hon blir syntesernas poet, som skapar enhet ur förvirring och kaos, men respekterar integriteten hos de svårlösta frågorna. Det sker med fragmentet som hjälp, och återigen, även om fragmenten är en omhuldad genre hos de tidiga 1800-talsromantikerna är hon också här före sin tid, som om det går en synlig kedja från Södergran via Tuominen till Frostenson. Hon utnyttjar upprepningarna för att hitta sin unika rytm, variationen som nyanserar och ledsagar de hårda utsagorna.

Så här: innehållet kan vara nog så oresonligt, men språket ger utrymme för nyanseringarna, för kompromisserna: ”för evigt för ständigt”, som hon lite lekfullt kan utbrista. Kombinationen mellan det hårda innehållet och det mjuka språket ger ett spänningsfält, där tillvaron ter sig hotfull och olycksdiger. Där finns paradoxerna och de stadiga sanningarna, sanningar så stadiga att de får hela ens existens att vackla.

Men det finns också plats för en filosofisk visdom, där Tuominen lodar sina egna djup, och ständigt påminner om hur djupet är allas djup, hur säreget och originellt det än presenteras. Så blir hennes poesi en påminnelse om den förundran som finns i oss alla levande väsen. Att frågorna alltid måste ställas, men måste ställas på nya sätt, för att bevara sin giltighet. Som när hon skriver om Hamlet: ”var är drömmarnas ut? / när leder drömmarnas slut?”