Den store anonyme, Nelly Sachs, översättning Margaretha Holmqvist, Ersatz

Bland de fjorton kvinnliga Nobelpristagarna, som i höst har uppmärksammats i urvals-serien ”Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur”, har Nelly Sachs en oförtjänt undanskymd ställning. Boken Den store anonyme är en välkommen justering av ett missförhållande, då den innehåller flera tidigare opublicerade dikter och prosatexter, där en särställning ges till de ”Nattbrev” och ”Fortsatta anteckningar” från 1950 till 1965 – makalöst intressanta dokument som visar skörheten och styrkan hos denna en av 1900-talets mest singulära talanger. Boken utkom för första gången 2010, men då utan de pukor och trumpeter som har ledsagat den här serien.

Det blir ju, som Aris Fioretos visar i sitt förord, en i stort sett helt ny bok av Sachs, något som man med förlov sagt tycker borde ha uppmärksammats mer i svensk dagspress denna annars så händelsefattiga senhöst. Att det har funnits en miljö som mer tagit vara på litteratur märks i Rolf Mobergs fina översättningsvolym som gavs ut som Månpocket så sent som 2001 – tänk vilken formidabel tid där sådant fortfarande kunde hittas som pocketböcker av aspirerande poesiläsare!

Dikterna handlar om avsked. Det är dikter som ges tyngd och substans av poetens egna erfarenheter. Det är ett helt eget tilltal: ömsom hymniskt, där Hölderlin torde vara en stor inspirationskälla, och ömsom vardagligt i sitt vemod. Dikterna liknar fragmentariska lappar, som ger den poetiska rösten frihet.

Något som tas över av nattbrevens kravlösa anteckningar, där den skrivandes villkor skärskådas av en klarsynthet som är tämligen unik. Fioretos vet att meddela att Sachs röst ”balanserade mellan insikt och vanföreställning”. Nattens ensamhet är smärtfylld, och det enda som ger något skydd är språket, ordens tunna draperi.

Jag tycker tveklöst att några av prosatexterna är sensationella fynd, där Sachs med yttersta känslighet visar hur orden även i sina mest neutrala tecken bär på svindlande djup, och hur metaforerna blir vårt enda sätt att uttrycka en sanning som går bortom de ytliga underrättelserna. Det finns en själslig storhet som lyfter de här texterna ut ur tiden, ut ur de historiens arkiv där de huserat: ”Vår talande tystnadsväg. Underbar musik av överensstämmande frågor och svar, stjärnbanornas lagar i puls och hand i ett rum, eller också böjda över en bok, eller med en soppgrönsak i köket.”  

I Sachs undersökande stämma finns en sedelärande ödmjukhet. Det är ett skrivande som svävar. I ”Nattbreven” förenar Sachs motsatser, utan att de kolliderar i sökta paradoxer, eller så här: det är i paradoxerna hennes säregna poesi föds. Den är lika bräcklig som den är hållbar, eller bara hållbar i sin bräcklighet – som ett alternativ till den tvärsäkerhetens litteratur som annars dominerar. Måste hennes poesi vara så här tunn för att orka bära så tunga erfarenheter?

Även i sina prosatexter är Sachs poet, i den meningen inte heller Rilke var kapabel att skriva opoetisk prosa: ”Den som gråter om natten, med den gråter stjärnorna om himlen.” Klarsyntheten finns bara hos den som likt Sachs (och Rilke, för all del) vågar se det förfärliga rakt i ögonen. För när tillvaron är så här svår, vad gör man? Man gör tillvaron till en abstraktion, men så fungerar hennes metaforer också som förstärkande konkreta inslag, så att hur mycket hon än gör sin existens sago-lik, så förblir den reell, eftersom den bygger på en förföljelse som i lika hög grad är en vanföreställning som den är grundad på en erfarenhet. Så skriver hon sin poetik indirekt: ”Att skriva en dikt är som att andas.”

Här finns en ständig närvaro av fara, av hot, och hur det påverkar en människa – hur hon gör sig beroende av vaksamhet och kompromisser, och hur begränsat hennes liv blir. Sachs skrivande spänns också mellan de kollektiva upplevelserna och det enskilda ödet. I boken avlöses dikterna av prosan, som avlöses av sex sceniska dikter, märkliga sagospel som befinner sig mellan monologen och det absurda dramat. Det är mardrömmens offersång, där kroppen blir ett hem för smärtan att göra sig bofast i, där natten tar gestalt och blir en kompanjon.  

Det här är en bok som talar med låg, sprucken röst, och görs desto mer övertygande med sina obetydliga gester, som är så manande i all sin enkelhet. Dikterna är inte huvudsaken här, medan de sceniska dikterna pekar ut ett skrivande som ter sig mer obegränsat, men huvudnumret är för min del prosatexterna. Där blir hennes säregna prosa, som den framstår i dessa ”Nattbrev” något av det bästa jag har läst i år, en slags anteckningar i förtvivlan, och hennes skrift en generator för lidande.