Marguerite Duras
fortsätter fängsla sina unga läsare. Den roman som nu utkommer på svenska är
inget undantag: läs om du är ung, eller så blir du ung när du läser.
I sin sista bok, Det är allt, som färdigställdes tre
dagar innan sin död, diskuterar Marguerite Duras med sin följeslagare Yann
Andréa Steiner. Han frågar: ”Vem kommer att minnas er?” Hon svarar: ”Unga
läsare. Små elever.”
Och så rätt hon
fick. Generation efter generation av unga läsare börjar läsa Duras, blir
besatta av Duras, så som jag själv blev i tjugoårsåldern. Nu finns dessutom
många fler av hennes titlar tillgängliga på svenska. Kennet Klemets, som också
översatte Det är allt, har till
exempel nu översatt en roman från 1992, med titeln Yann Andréa Steiner.
Så det är en roman
om honom, den unga mannen som hon träffade 1980, och som här beskrivs som
”mycket ung” (han var tjugosju)? Nja, mer är det en roman om att börja om på
nytt, om att gå från ensamhet in i gemenskap, men också en roman om alkoholen,
om skrivandet. När hon möter honom lever hon i asketisk ensamhet, kör bil på
nätterna, och dricker.
Inte heller vet jag
om det ska kallas en roman, dessa knappt hundra sidor. Formatet uppmuntrar till
sträckläsning, och så ska alla Duras korta romaner läsas: som en oavbruten
sejour i ett fängslande rike, en mental inlåsning där du bönar och ber om att
nyckeln aldrig blir återfunnen.
Det är alltså
endast inledningsvis det handlar om Yann. Det handlar också om en utebliven
Duras-roman, som skulle ha handlat om Théodora Kats, en judisk kvinna som i
Duras fantasi dör på olika sätt. Hon mördas av nazisterna – skjuts till döds,
eller gasas ihjäl. Eller halshuggs. Eller dör i cancer. Duras vägrar skriva
boken om henne. Kanske för att det vore att konfrontera den egna dödsångesten.
I stället övergår
denna berättelse till en saga om en kvinnlig kolloledare, en både rörande och
oroande saga. För kolloledaren förälskar sig i en sexårig pojke. Hon förgriper
sig inte på honom, men ger honom uppdraget att återvända till platsen tio år
senare.
En pessimistisk
saga om hur omöjlig kärleken är. Omöjlig, och grym. Mycket har sagts om hur
kategorisk och obönhörlig Duras stil är, och det är sant, hon skriver hårdare
än någon författare jag känner till, men här finns en ömsinthet som både
förvånar och imponerar.
Så även om Duras
fegar ur när hon släpper historien om Théodora Kats når hon den typ av insikter
som endast kommer till den som vågar möta sanningen. Där blir det då en roman
inte om Yann Andréa Steiner, utan om Marguerite Duras.
Det är nog ändå en
lite väl banal läsning, att uppfatta kolloledaren som ett alter ego för Duras,
som var nästan fyrtio år äldre än Yann. Genom att omväxlande tilltala honom
”du” och ”ni” skapar hon en distans, gör berättelsen om honom till fantasi.
Denna roman må
sluta med tystnaden, den tystnad som omger kvinnor som Théodora Kats, men Duras
verkan som författare har bara börjat. Ungdomens källa finns inte, men att läsa
romaner som denna kan ha samma effekt.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 11/10 2017)
Fint, Björn. Jag ska läsa snarast. Men du måste byta "sin" mot "hennes" död.
SvaraRaderaUrsäkta en korrläsare ;)