Då och då kan man
som läsare behöva bli påmind om vilken potential romanen har för att förmedla
den mänskliga erfarenheten både på en individuell och på en strukturell nivå.
Zadie Smiths nya roman Swing time är
en sådan påminnelse, och tveklöst en bedrift som överglänser hennes tidigare
romaner. Nu skriver hon med den finessrika lätthet som rutinen i bästa fall kan
skänka.
Dess storslagenhet är
i första hand inte beroende av intrigen. Huvudpersonen, en brittisk kvinna utan
namn, är assistent åt Aimee, en popstjärna i det större formatet, som valsar
runt mellan världsturnéer och välgörenhetsprojekt i Afrika. Ur ett enkelt stoff
trollar Smith fram en berättelse om identitet, om ambition – både hur det går
för den som saknar den och hur det går för den som fullföljer den. Det är en
roman om framgång, men också om svek. Vi förstår att assistenten har svikit
Aimee, skämt ut sig rejält, och ur den premissen får vi en sonderande rundvandring
i hennes förflutna.
Mer än något annat
är det här en roman om kvinnlig vänskap, illustrerad av huvudpersonens
misslyckade försök att etablera kontakt med, i tur och ordning, mamman,
kompisen Tracey, samt popstjärnan Aimee. Smiths intuitiva intelligens har
bistått henne i denna roman som inte ett dugg går i fällan att vilja undervisa
för mycket i de samhällsfrågor den tar upp. Tvärtom finns här en uppenbar vilja
att låta fiktionen visa oss de stora sanningar som samhällsdebatten inte kan
skildra – åtminstone inte så här estetiskt övertygande.
(Också publicerad i
Vi 11/17)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.