När Mare Kandres
samlade pjäser ges ut utgör de en påminnelse om vilket unikt författarskap vi
gick miste om när hon dog 2005. Det är pjäser fyllda av mod, av allvar, men
också av befriande skratt.
Hur vågade Mare
Kandre ta sig an syskonen Brontë, den engelskspråkiga litteraturens
obestridliga genier? Hon gör det i en pjäs, troligen skriven innan den sensationella
debuten med I ett annat land, när hon
bara var strax över tjugo fyllda. Då hade hon också hunnit ge ut ett par
LP-skivor som rocksångerska, samt tecknat serier (utgivna förra året i boken Punkserier).
Pjäsen ”Fyra
röster” inleder den bok som nu utges, Pesthuset
och andra pjäser, och skiljer sig från de andra. Den följer tätt syskonen
Brontë i spåren, främst Emily, och hennes ambivalenta oro för brodern Branwells
tilltagande alkoholism och dess följdsjukdomar. Kandre följer var och en av
syskonen, ger dem individuella plågor, individuella röster.
Det är den typ av
litteratur som kanske bara den riktigt unga författaren kan skriva: den är
hejdlös i sin inlevelse, i sitt brådmogna mod, som genast knuffar undan all
distans och alla kritiska avväganden. Som lön för mödan har Kandre skänkts en
smått övernaturlig tillgång till deras mest intima röster. Det är litterärt
buktaleri på sublim nivå.
De av allt att döma
kronologiska pjäserna lyder annars den tidslinje Kandres estetik utvecklade.
Med andra ord är ”Vilse” från 1986 rätt lik hennes prosaböcker från 80-talet,
med två unga tjejer som försätts i en osäker situation. De är antagonister,
fast samtidigt fullständigt beroende av varandra.
”Poeten och
kritikern”, som kunde läsas i ett nummer av tidskriften 90tal, påminner om de
raljanta böcker Kandre skrev i ett svep under det tidiga 90-talet. Det är en
vass satir över det symbiotiska förhållandet mellan den som skapar och den som
recenserar – ämnet har knappast mist sin aktualitet.
De avslutande
pjäserna, ”Pesthuset” och ”Tre veckor på jorden”, ger en hint om att Kandres
författarskap kunde ha tagit en ny inriktning, vore det inte för att hon dog 2005,
blott 42 år gammal. Liksom i novellsamlingen Hetta och vitt från 2001 tar hon i sina sena pjäser in omvärlden,
och blir en samtidsdebatterande författare.
I ”Tre veckor på
jorden” är det ett spädbarn som fungerar som hoppet om en bättre tillvaro. Men
barnets gråt hotar en grupp ockuperade, och vad gör man när det finns ett hot
om ett avslöjande? Var händer med godheten när ondskan tillåts finnas? frågar
sig Kandre.
Svaret är blytungt,
men i det mörker som Kandre skriver fram finns det också gott om utrymme för
det förlösande skrattet. Jag är rätt övertygad om att hon skulle ha fnyst åt
att mina associationer går till Beckett och Pinter, men här finns faktiskt en
liknande kaxig absurditet, men framför allt en strävan mot det farliga – ett
närmande av ämnen som bränner.
Vi ska aldrig
glömma det, att bilden av Mare Kandre som dysterkvist är ensidig och falsk. Det
finns en njutning i hur hon tar sig an tillvaron, en häpen njutning som jag
utan tvekan kallar för unik. Att läsa henne blir då en påminnelse om vad
litteraturen är till för: att utmana och förändra. Du blir aldrig densamme
efter att ha läst det här.
Så på frågan om det
är bra kan jag bara svara: det är oundvikligt.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 13/10 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.