En gång för länge
sedan, på 90-talet, diskuterades skräckel-litteraturen i Sverige, utifrån Kay
Glans fyndiga definition av det han uppfattade som en ny sorts svensk
litteratur, företrädd av författare som Magnus Dahlström, Carina Rydberg, Stig
Larsson med flera – en litteratur som inte tydligt tog avstånd från de
omoraliska gärningar karaktärerna fullföljde i de litterära verken.
Fast vad då ”för
länge sedan”? Förlaget Alastor Press har gjort det sena 1800-talets franska
litteratur till sin nisch, en dekadent typ av litteratur som inte ligger så
långt ifrån det sena 1900-talets svenska dito. Alltså: den där skräckel-debatten
känns plötsligt inte längre lika avlägsen. Vad jag minns av 90-talets debatt –
tänk ändå att ha varit vid liv under en epok när litteraturen debatterades
passionerat! – var den vanliga uppfattningen att den som söker sig till
omoralisk eller dyster litteratur själv är en privilegierad fegis som
parasiterar på andras olycka, att det är ett säkert gullande med avgrunden, men
vad fan vet de om vilka bevekelsegrunder exempelvis jag har, vad vet de om hur
dåligt jag mår och hur mycket elände jag behöver läsa om för att inte gå under,
vad vet de om vad som krävs för att överleva?
Alltså söker jag
mig till Léon Bloy, vars novellsamling Otrevligheter
nu ges ut av Alastor Press. Låt de som inte förstår fortsätta att inte förstå –
låt dem vaggas till sömn av tonerna av förträffligheter i sina trevliga liv.
Bloy (1846-1917) hör inte till litteraturkanons centrum, men den typ av
etablerade sanningar som producerar rundgång på universitetens litteraturkurser
behöver inte förbli sanningar för dig personligen.
Boken samlar 30
korta noveller, ursprungligen publicerade i den litterära tidskriften Gil Blas 1893-1894. Blir man upprörd av
innehållet fortfarande, under vårt nivellerade 2000-tal. Ja, faktiskt,
åtminstone på så sätt att jag inte kan undvika att drabbas av de extrema
situationer som hans karaktärer ställs inför. I sitt fina förord ger Hillevi
Hellberg kontext till tidsepoken och Bloy som en både unik och extrem exponent
av den, men samtidigt någon med samröre med de litterära och intellektuella
kretsarna.
Vad som särskiljer
Bloy är hans genuina religiösa tro – en inställning som har väckt intresse hos
ett par senare författare, som Franz Kafka, Jorge Luis Borges, Flannery O’Connor. Borges skulle rentav placera Bloy som ett exempel på Kafka och hans företrädare
– det vill säga att fransmannen genom ett anakronistiskt tankesätt var
influerad av Kafka utan att ha läst honom: några andra exempel hämtade
Borges i denna en av sina mest fantasifulla essäer från Kierkegaard och Zenons
antika paradox om rörelsen, som skulle illustrera Kafkas Slottet.
Men tron ökar
faktiskt bara vreden i Bloys noveller, när han skriver om de falska profeterna.
I den världsbild som han skriver fram skövlas skönheten. Det som jag bland
annat gillar med honom är hur han förankrar rysligheterna i en konkret
verklighet. Han må göra det på ett överspänt sätt – men herregud, det här är
litteratur, det är fiktion, och nog tål vi en prosa som är visionär, eller ska
vi bara slå oss till ro med det mediokra? Det här är en prosa som förklarar
krig mot det mediokra. Det är också en prosa som förklarar krig mot
eufemismerna, och det är ett annat inslag som torde ha tilltalat O’Connor, som
ju inte skrädde orden.
Bloys stil
efterliknar ibland reportaget, ett slags groteskt reportage. Nog påminner det
om gotikens överlastade stil – en sann vattendelare i litteraturhistorien:
antingen tål man den eller inte, den medvetet och utstuderade melodramatiska
stilen som företräds av i första hand sublima berättare som Anne Radcliffe
(kanske den mest underskattade engelska romanförfattaren) och E.T.A. Hoffmann,
och som det finns tydliga spår av i Carl Jonas Love Almqvists prosa, för att
inte tala om Selma Lagerlöf. För den som i likhet med mig finner den
oemotståndlig finns massor att hämta hos Bloy.
Trots de
teatraliska inslagen är hans fokus hela tiden strikt realistiskt, och han söker
en naturlighet i bildspråket. Hans karaktärer är egoistiska esteter, grymma
vidunder, som hamnar i situationer som en barsk humor försätter dem i.
Grundtonen är indignerad, sårad stolthet, som ofta leder till ond bråd död.
Ett litet exempel.
I novellen ”Alain Chartiers uppvaknande” avslutas förloppet med en kyss. Typ:
så här kysser man varandra i en novell av Léon Bloy:
Ӂ! Vilken
glupande, rovgirig kyss det var! Den unge mannen hade förutsett allt, utom
denna häftiga, omättliga, eviga kyss; denna väldoftande och berusande kyss, där
alla de Onda Blommornas vilda parfymer blandades, de överrumplande pustarna
från Bytesdjur och Begärets hemska peppar; denna kyss hade klor som en örn och
jagade som ett lejon; den genomborrade honom som ett flammande svärd; den
fyllde hans öron med bjällrornas klämtande från gumsar och stenbockar i bergen;
denna skräckinjagande opiumkyss, detta rasande vanvett, denna fördumning och
extas.”
Ja, man anar ju
vilka problem översättaren Wraak ställs inför, att överföra den naturliga
franskan in i ett onaturlig svenska, och hur lyckat det ändå har blivit. (Minns
hur Hjalmar Söderberg låter sin mordiske läkare i Doktor Glas ondgöra sig över hur tam Baudelaires onda poesi låter
när den återges på svenska.) Bloys noveller är faktiskt skrivna på ett ljuvligt
språk, och det förblir åtminstone ljuvligt på svenska. Variationen tar också
kål på den monotoni som annars kunde ha uppstått när 30 varianter av dålighet
ska redovisas – jämför för all del med Markis de Sade, som hur älskvärd han än
må vara förblir en tradig tråkmåns. Variationen visas även i en mycket
underhållande hatskrift mot telefonen – som på slutet av 1800-talet ju var en
ny företeelse (det skulle dröja tio år innan Strindberg skrev sin legendariska ”Ett
halvt ark papper”, som utgick från en lista med telefonnummer), men innehållet
i den känns fortfarande aktuellt.
Berättarrösten i
Bloys noveller placerar sig gärna vid sidan av de hemskheter som förevisas, som
om han inte riktigt erkänner dess existens. Eller, nä, nog erkänner han den,
men han tar helst inte aktivt del av den. Men han ser den – och det är förstås
bara det mer än vad andra författare förmår, det vill säga en bekräftelse. Även
detta är människan, inte ens detta är henne främmande, för att återvända till Terentius
gamla maxim (”intet mänskligt är mig främmande”). Det finns trots allt något glädjelöst
över de tabun som överskrids: var det inte mer än så här, och i så fall, varför överskrida?
Så finns här
novellen ”Den blide tafsaren”, som så här i oktober 2017 ter sig vara ett
beställningsjobb efter kampanjen #metoo, som har uppmärksammat de otrevligheter
de trevliga har gjort sig skyldiga till. I Bloys version, mer än hundra år
gammal, är berättaren trött på sin vän, efter att ha ställt upp för honom och
stöttat honom, bara för att bli lurad av den mask av godhet som uslingen har
använt som alibi.
Men Bloys ärende
består inte enbart i att exponera uselheten hos sin omgivning, utan mer om att
detaljerat och ärligt återge likgiltigheten.
Exakt så här lite betyder vi för varandra, säger han implicit, och det är nog
tyvärr en korrekt iakttagelse. Det här är en förvånansvärt mångsidig och
varierad novellsamling.
Ska man hitta en
modern parallell till Bloy – man ska visserligen nog inte det – vore Michel
Houllebecq ändå en lämplig utgångspunkt. Hos båda finns en grym indignation
över sakernas tillstånd – en slags uppgivenhet inför existensen och de
mänskliga svagheterna. Samtidigt som det finns en uppriktig förståelse för
exakt hur dåligt ställt det är med oss.
Med andra ord: den
helt desillusionerade litteraturen kan utgöra vår räddning, eftersom den så att
säga har nått fram till misärens botten och vidrört ytan där. Det är ingen
paradox att den helt amoraliska författartypen är den som förlöser moralen hos
människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.