10 okt. 2017

När reglerna slutat gälla, Ariel Levy, översättning Anna Lindberg, Natur & Kultur


Det är verkligen en ovanligt tät memoar Ariel Levy har skrivit, När reglerna slutat gälla. Den utkom i USA i våras, och finns redan nu på svenska, i översättning av Niclas Nilsson (jag läste ett förhandsexemplar i somras med förbehållet att det inte var korrekturläst, så jag avstår från att kommentera språkliga skönhetsfläckar).

Men är inte ”ovanlig” en (ovanligt) onödig kliché? Jo, men vi kan koncentrera oss på hur den gängse självbiografin är strukturerad. Levy avviker från mallen, genom att presentera förutsättningarna rätt tidigt: det här ska handla om förlust. Föredömligt nog avstår hon från långa redovisningar av sina mödor, sin kamp för att nå sin position som respekterad skribent på The New Yorker.


Hon ska åka på reportageresa till Mongoliet, gravid i femte månaden. Hemmavid finns en partner som möjligen dricker för mycket, och själv kan Ariel inte avhålla sig från att vara otrogen med den tidigare partnern Jen, som nu heter Jim. Men låt oss inte berätta för mycket om detaljerna, utan det viktiga är hur elegant Levy skildrar färden mot den katastrof som vi alltså vet ska inträffa.

Att Levy skriver så rudimentärt om sin bakgrund kan förlåta en och annan förenkling och idyllisering när hon exempelvis summerar 90-talet som en sista utpost för rekorderliga ideal. Att vara ung och ambitiös kan leda till tron på sig själv som oövervinnelig, tills man – som hon luttrat påpekar – börjar tro att man är oantastlig, vilket leder till isande insikter: ”Att våga tro att reglerna inte gäller är ett kännetecken för visionärer. Det är också ett symptom på narcissism.”

Levy uppfinner sin teori om reglernas otillämpbarhet ungefär som Nora Helmer gör i Ibsens Ett dockhem, hon som irriterat viftar bort Ranks påpekanden om lagen med en nonchalant oneliner: ”Då är det fel på lagarna!” Men Levys idé kommer från en låt av Cat Stevens, som tillhörde barndomen: ”I have my freedom / I can make my own rules”. 

Även Ariel Levy kräver rätten att få ta för sig, trots att hon är kvinna. Hon fostras i ett oberoende, och upplever sig välsignad med tur när det går bra, i karriären och i privatlivet. När det går dåligt ska man inte gnälla – eller, jo, hon tar till sig ett råd från Nora Ephron, som förklarar att man kan tillåta sig att gnälla en stund, men sedan är det bara att skriva igen.

Det är också en bok om skrivandet, vilken funktion skrivandet har i en människas liv. Här finns fina partier om relationen mellan skribenten och redaktören. Sant, förtydligar Levy, att hon inte skriver fiktion, men att skriva journalistiskt kan – i en ideal värld, och där lever hon som skribent – innebära lika goda tillfällen som för romanförfattaren att strukturera en berättelse, att skapa ett sammanhang åt en historia. Hon pläderar starkt för driften att uttrycka sig, och hela boken kan läsas som ett försvarstal för just detta: vilka belöningar som finns i skrivandet.

Och Levy är skicklig på att portionera ut spänningsmomenten, det där löftet att något ska hända. Det hör till det svåraste, att inte överdriva och ta i för mycket när de där ögonblicken ska introduceras. Ändå skriver hon lite glanslöst, även när skeendet är dramatiskt. Det skapar en kontrast, som torde vara medveten.  

Lite svårare har jag för en del formuleringar som rör sig åt det floskulösa, som när Ariel träffar sin blivande partner Lucy som då är i en annan relation. Snabbt dömer hon ut Lucys sexliv i den relationen, men ”vi var ren magi”. Eller när Ariel senare själv är otrogen: ”Det var sublimt varje gång.” Eller vad sägs om den här platta visdomen: ”om man ger näring åt beroenden blir de värre, inte bättre.” De här partierna blir också lite mer svårsmälta när Levy annars är pigg på att genomskåda banaliteter hos andra.

Men jag gillar ändå den här ovanliga självbiografin, för att Ariel Levy vågar visa människan som hon är, med alla sina skavanker – både de egna och andras. Porträttet av Lucy är mångbottnat, och innehåller en del skarp kritik. I rättvisans namn är Levy lika skoningslös mot sig själv, och det är en framkomlig väg i en självbiografi. Bara indirekt blir det en handbok i sorgearbete.

Livets orättvisor ska accepteras, som en del av villkoren. Att acceptera, men inte utan ilska. Däremot måste den ilskan kanaliseras, göras konstruktiv. Alla får inte allt, citerar Levy Maureen Dowd, även hon barnlös. Nä, vill jag tillägga: alla får inte allt, men somliga får för mycket – antingen av det positiva eller av det negativa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.