Kazuo Ishiguro är
en författare som vördar långsamheten och tålmodigheten. Det finns en sävlighet
i hans berättande som kan uppfattas som sövande eller långtråkigt, men som den
trägna läsaren har all anledning att både fängslas av och imponeras av.
Men nu uttalar jag
mig som om det här är ett enhetligt författarskap, och det är så långt ifrån
sanningen man kan komma. I själva verket känns det som en fiktion att det är
samma författare som ligger bakom de sju romaner han har gett ut sedan debuten
1982, då han byter inriktning och genre nästan hela tiden. I första hand är det
för sina romaner Ishiguro har blivit en författare med en bred läsekrets, där
alla romanerna har översatts, samt även några av hans noveller.
De första två
romanerna skildrar erfarenheterna från en uppväxt i Japan, där Ishiguro föddes
i Nagasaki 1954. Berg i fjärran och Konstnär i den flytande världen är båda upptagna
av tillbakablicken, att skildra ett historiskt skede. I verkligheten flyttade
Ishiguro till England som sexåring.
Sitt första
genombrott fick han 1989 med Återstoden
av dagen, vars porträtt av den tillslutne och emotionellt inskränkta butlern
Stevens hör till den engelskspråkiga 1900-talslitteraturens mest minnesvärda.
Filmatiseringen av radarparet Merchant och Ivory från 1993 förstärkte intrycket
av Stevens som på gränsen till monstruös i sin oförmåga att hantera sina
känslor. I romanen trånar han efter hushållerskan Miss Kenton, men lyckas inte
kanalisera sin kärlek. Hela hans berättelse är en studie i det undertryckta
begäret, men Ishiguro har mer att uträtta än enbart att teckna den olyckliga
kärleken från dess mest melankoliska sida.
Det storslagna med
denna roman är hur den rör sig rätt in i läsarens egna ställningstaganden, och
bildar en fond för det egna tänkandet. Ett av romanens privilegier, som ger den
en fördel gentemot flera andra former för berättande, är ju dess kapacitet att inrymma
olika infallsvinklar, ofta motsägelsefulla sådana. I fallet med denna Ishiguros
mest välkända roman tvingas du som läsare konfrontera hur du själv skulle
agera. Så blir det också en fråga om hur långt vi identifierar oss med någon
som uppför sig så apart som Stevens.
Vi som var föräldralösa och Den
otröstade utgör två mindre kända av Ishiguros romaner, men i första hand Den otröstade är värd att lyfta fram.
Till sitt yttre är denna mastodontroman en stilövning i Kafkaskolan, men det
som kristalliseras är en betraktelse över glömskan, och vad som utgör en
människas identitet när minnet släpper taget.
Om Återstoden av dagen innebar det första
genombrottet får Never Let Me Go sägas
vara det andra, i så måtto att den både blev en stor läsarframgång och inhöstade
ytterligare prisnomineringar, bland annat till det Bookerpris som den tidigare
romanen vann, och blev även den filmatiserad (2010, av Mark Romanek). Det är en
renodlad Science Fiction-roman om organdonationer, med en kvinnlig klon i
huvudrollen.
Lika oväntad som
denna utflykt i S/F-världen var får nog Ishiguros senaste roman sägas vara, Begravd jätte, som publicerades efter
ett tio år långt uppehåll. Även den som inte är helt inläst på de tidigare
romanerna borde ha goda förutsättningar att börja sin läsning med denna roman,
som nosar på fantasygenren.
De övernaturliga
inslagen förstärker mitt intryck av Begravd
jätte som ett av Ishiguros mest konstnärligt lyckade formexperiment.
Svartalfer, vargar med häxhuvuden, tvehövdade troll och andra kusliga varelser
förekommer i romanen, men starkare övertygar diskussionen om glömskan som både
en välsignelse och en förbannelse, och den självklara kärleken mellan
huvudpersonerna Axl och Beatrice. Det är en nedtonad kärlek, som kommer till
liv mindre i det storslagna känsloutspelet och mer i de vardagliga handlingarna.
För den som så vill
kan man så följa hur det tidiga författarskapet kretsade kring kärlekens
omöjliga sidor, manifesterat främst i Återstoden
av dagen, och att det nu i denna sena roman äntligen ges tillfälle att få
ett lyckligare utfall. Även den minneskonst som varit så dominerande i tidigare
romaner som Den otröstade och Konstnär i den flytande världen knyts
ihop i Begravd jätte.
Det är nog inte som
stilist Kazuo Ishiguro har firat sina största triumfer. Som sagt är hans
skrivande präglat av en saktmodighet, som kräver en läsare med relativt långt
koncentrationsspann. Det här är en författare som har minnet och glömskan som
stora teman i sina romaner, och det är inte att säga för mycket att han åtminstone
för mig lyckats skapa ett knippe oförglömliga karaktärer. Däri ligger hans
unika talang, och som jag antar är en av orsakerna till Nobelpriset.
Prismotiveringen var som vanligt kryptiskt intetsägande med sina referenser
till avgrunden och den starka känslomässiga verkan – det är förvisso möjligt
att uppfatta det återhållna som något som kan ge läsaren starka känslor, men
något som präglar hans karaktärer är mer frågan om priset man får betala för
att inte leva ut sitt hela känsloregister.
3 bästa
Återstoden av dagen
Butlern Stevens är
mer förälskad i hushållerskan Miss Kenton än han vill erkänna. Hans kärlek
kolliderar med hans lojalitet till arbetsgivaren. Lika blind som han är i denna
lojalitet är arbetsgivaren, Lord Darlington, i sin kärlek till det tyska, som
leder till katastrof på alla plan. Ishiguros mes melankoliska roman, och på
sätt och vis också hans mognaste, trots att han skrev den så tidigt i sin
karriär.
Den otröstade
Har orsakat
splittring även bland de mest lojala Ishiguro-läsarna. Det är en lång roman om
en pianist som på en resa i Centraleuropa allt mer distanserar sig från den
konsert han förväntas hålla. Tillvaron blir allt mer mardrömslik, eller,
eftersom vi trots allt läser en roman – Kafkaartad. Den har kallats allt ifrån
ett stort fiasko till en av engelska språkets allra bästa romaner.
Begravd jätte
Här är det tidig
medeltid i England, och det gifta paret Axl och Beatrice ger sig ut på en
äventyrsfylld resa för att hitta sin son. Dock är landet, på grund av en drakes
andedräkt, inbäddat i en dimma med skadlig effekt på deras minnen, så de är
inte ens helt på det klara med att de har en son. Lika stark i sin skildring av
det övernaturliga som i sin förankring i vardagens bestyr, som trots allt inte
har ändrats så mycket sedan det 500-tal då den utspelas.
(Också publicerad i
Borås Tidning 6/10 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.