Det var nog
få som missade att fjolårets Nobelpris i litteratur gick till Bob Dylan. Om
inte annat blev det ju en tröttsam medial följetong med hans kurragömmalek med
Svenska Akademien efteråt, där han ömsom gjorde sig okontaktbar och ömsom
trädde fram och bjöd på en pinsam föreläsning som inte hade klarat den
plagiatkontroll mina elevers uppsatser passerar.
Därför kan
det till det yttre te sig vara ett försök att reparera skadan att ge årets pris
till Kazuo Ishiguro, som ju verkar i den populära romangenren. Dessutom är han
en populär författare, med många läsare. Om det skvallrar det faktum att
samtliga av hans sju romaner finns översatta till svenska, samt en tematiskt
upplagd novellsamling. Kort sagt: det är en tillgänglig författare som har
belönats.
Även om
Ishiguro inte hört till de mest favorittippade författarna på senare år råder
det ingen tvekan om att det är ett säkert val av Akademien. Är det då ett bra
val? Tja, på så sätt att det är ett pris till skönlitteraturen, och till
berättandet. Jag har andra favoriter bland brittiska författare (Jeanette
Winterson), och för den delen bland engelskspråkiga (Jamaica Kincaid), och kan
för all del även tycka att det engelska språket är överrepresenterat med fler pristagare än tyska och franska
sammanslaget.
Men Ishiguro
är med allt detta i beräkningen en oerhört spännande författare. Han må ha en
bred läsekrets redan, men förtjänar definitivt att upptäckas av ännu fler. Han
representerar också ett sätt att skriva som är föredömligt, genom att det är så
genreöverskridande, med en förmåga att växla inriktning efter snart sagt varje
roman. Vad han visar är hur elastisk romanen är i sin kapacitet att vara
möjlighetens berättarform. Det är som att han ömsar skinn inför varje nytt
skrivprojekt.
Han föddes
1954 i Nagasaki, men flyttade till England i femårsåldern. Där har han genomgått
sin hela utbildning, bland annat i kreativt skrivande. 1982 blev han brittisk
medborgare. Han närde musikerdrömmar i ungdomen, och har under 2000-talet
skrivit låttexter till jazzsångerskan Stacey Kent. Utöver Nobelpriset har han
fått det största engelskspråkiga priset, Booker Prize, för sin mest kända roman
”Återstoden av dagen”.
De två första
romanerna utspelar sig i Japan, och redan här kristalliserar sig några av de
teman som han senare ska uppsöka: i första hand minnet, och dess relation till
glömskan. Men det var med Återstoden av
dagen från 1989 han skulle slå igenom som författare, inte minst tack vare
filmatiseringen från 1993, med Anthony Hopkins och Emma Thompson.
Historien om
butlern Stevens och hans oförmåga att förverkliga den undertryckta kärleken
till hushållerskan Miss Benton har appellerat till åtskilliga läsare. Men det
är något större än en olycklig kärlekshistoria, genom att Stevens lojalitet
till sin arbetsgivare Lord Darlington speglas i Darlingtons egna lojalitet med
nazismen.
Bland hans
övriga titlar utmärker sig främst Den
otröstade, om en pianist som glömmer bort sin konsert under en resa i
Centraleuropa. Romanen möttes av en blandning av imponerad häpnad och
frustrerad besvikelse, men framstår i efterhand som hans mest estetiskt
avvägda. Denna långa roman erinrar möjligen om Kafkas labyrinter, men det är en
orättvis jämförelse. Vi kunde notera att Sara Danius under tillkännagivandet drog
paralleller till Kafka, Austen och Proust, ett slags etiketterande Ishiguro gör
bäst i att dra sig undan ifrån. Han borde klara sig på egna ben, och det visar
han ju med sina ofta djärvt skrivna romaner.
För i själva
verket är han en nyfiken och djupt originell författare, som aldrig tillåter
sin rastlöshet skina igenom det långsamma berättartempot. Det här är litteratur
för vuxna läsare, som vet vilka belöningar som inväntar den som utrustar sig
med tålamod.
Då är du redo
att möta exempelvis det gifta paret Axl och Beatrice i hans senaste roman Begravd jätte, som utspelar sig under
500-talet i ett England som bär spår av kung Arthurs epok. I denna fantasyroman
sprider en ond drake en glömskans dimma med sin andedräkt, och när Axl och
Beatrice ger sig ut på spaning efter sin försvunne son är de inte ens helt
säkra på vem de söker, då de inte kan minnas om de har en son.
Det är svårt
att yttra sig kategoriskt om Kazuo Ishiguros romaner. Det är ett skrivande som
hela tiden får vittring på ett nytt spår, något som visar sig i att han har
utforskat olika genrer, såsom den historiska romanen och science fiction, men
även alltså fantasy med sin senaste roman.
Även den fick
ett blandat mottagande, där några kritiker inte var imponerade av
berättartekniken. Exempelvis var James Wood i New Yorker kritisk till det han
uppfattade som banaliteter och en allt för vag behandling av både miljö och
karaktärer. Däremot hyllades den av bland andra Tom Holland i Guardian, med
explicita referenser till Tolkien och beundran för hur äktenskapet mellan Axl
och Beatrice skildrades.
Själv kan jag
rekommendera både den och Återstoden av
dagen för den som vill stifta bekantskap med denna melankolins uttydare. Det
mest spännande med Kazuo Ishiguros romankonst är inte stilen, som nog kan
uppfattas som mer än lovligt loj, utan hans romaner lever mer i kraft av dels
personteckningen, med sina minnesvärda karaktärer, och dels genom sitt sätt att
gestalta teman som slår an något på djupet hos läsaren.
Till hans
ytterligare förtjänster hör en osviklig förmåga att åstadkomma avslutningar som
inte ger läsaren alla svar. Ofta antyder slutet en öppning mot någonting nytt,
en mångtydighet som inbjuder till ett medskapande. Med denna dristiga teknik
visar Ishiguro återigen att det fortfarande går att förnya romanen, och få den
att trotsa alla dödförklaringar och dumma liknelser till tv-serier.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 6/10 2017)
trevligt skrivet - utom början onödigt pinsamt... finns många som gillade förra årets val, och det finns Nobelpristagare som är bokade med sina fans och framträdanden, gubbar som inte är uppkopplade dygnet runt.
SvaraRadera