Yann Andréa Steiner, Marguerite Duras, översättning Kennet Klemets, Ellerströms

Marguerite Duras fortsätter fängsla sina unga läsare. Den roman som nu utkommer på svenska är inget undantag: läs om du är ung, eller så blir du ung när du läser.

I sin sista bok, Det är allt, som färdigställdes tre dagar innan sin död, diskuterar Marguerite Duras med sin följeslagare Yann Andréa Steiner. Han frågar: ”Vem kommer att minnas er?” Hon svarar: ”Unga läsare. Små elever.”

Och så rätt hon fick. Generation efter generation av unga läsare börjar läsa Duras, blir besatta av Duras, så som jag själv blev i tjugoårsåldern. Nu finns dessutom många fler av hennes titlar tillgängliga på svenska. Kennet Klemets, som också översatte Det är allt, har till exempel nu översatt en roman från 1992, med titeln Yann Andréa Steiner.

Så det är en roman om honom, den unga mannen som hon träffade 1980, och som här beskrivs som ”mycket ung” (han var tjugosju)? Nja, mer är det en roman om att börja om på nytt, om att gå från ensamhet in i gemenskap, men också en roman om alkoholen, om skrivandet. När hon möter honom lever hon i asketisk ensamhet, kör bil på nätterna, och dricker.

Inte heller vet jag om det ska kallas en roman, dessa knappt hundra sidor. Formatet uppmuntrar till sträckläsning, och så ska alla Duras korta romaner läsas: som en oavbruten sejour i ett fängslande rike, en mental inlåsning där du bönar och ber om att nyckeln aldrig blir återfunnen.

Det är alltså endast inledningsvis det handlar om Yann. Det handlar också om en utebliven Duras-roman, som skulle ha handlat om Théodora Kats, en judisk kvinna som i Duras fantasi dör på olika sätt. Hon mördas av nazisterna – skjuts till döds, eller gasas ihjäl. Eller halshuggs. Eller dör i cancer. Duras vägrar skriva boken om henne. Kanske för att det vore att konfrontera den egna dödsångesten.

I stället övergår denna berättelse till en saga om en kvinnlig kolloledare, en både rörande och oroande saga. För kolloledaren förälskar sig i en sexårig pojke. Hon förgriper sig inte på honom, men ger honom uppdraget att återvända till platsen tio år senare.

En pessimistisk saga om hur omöjlig kärleken är. Omöjlig, och grym. Mycket har sagts om hur kategorisk och obönhörlig Duras stil är, och det är sant, hon skriver hårdare än någon författare jag känner till, men här finns en ömsinthet som både förvånar och imponerar.  

Så även om Duras fegar ur när hon släpper historien om Théodora Kats når hon den typ av insikter som endast kommer till den som vågar möta sanningen. Där blir det då en roman inte om Yann Andréa Steiner, utan om Marguerite Duras.

Det är nog ändå en lite väl banal läsning, att uppfatta kolloledaren som ett alter ego för Duras, som var nästan fyrtio år äldre än Yann. Genom att omväxlande tilltala honom ”du” och ”ni” skapar hon en distans, gör berättelsen om honom till fantasi.   

Denna roman må sluta med tystnaden, den tystnad som omger kvinnor som Théodora Kats, men Duras verkan som författare har bara börjat. Ungdomens källa finns inte, men att läsa romaner som denna kan ha samma effekt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/10 2017)