Sidonie och
Nathalie flyr tillsammans över vattnet mot Öresund, men de känner inte
varandra. Snarare styrs deras relation av misstänksamhet och hat. Att överleva
blir mest en fråga om att till vilket pris som helst undvika att gå under, och
de måste samarbeta motvilligt. De anländer till Sverige, till det obegripliga
språket, de oläsliga ortnamnen, och får arbeta som tjänstefolk under nya namn.
Den historiska
romanen är ofta en bra täckmantel för den författare som vill kommentera sin
samtid. Så när Sigrid Combüchen i sin nya roman använder två flyktingar från
andra världskriget är det inte svårt att dra paralleller till nutida
flyktingar. Inte för att hon gör det lätt för läsaren med övertydliga
kopplingar, utan mer för att hon har skrivit en roman som visar vilka tidlösa
egenskaper som tas fram hos den flyende människan. Dessutom förstärks vår egen
belägenhet med ett tidsperspektiv från 2000-talet.
Någon lättläst
roman är det här inte. Combüchen har en metod som inte gärna lägger till rätta
eller förtydligar, och det kräver en alert läsare. Belöningen består i att du
slår följe med de två flyktingar, får ta del av den överlevnadskamp som är
villkoret för den som överger sitt hemland. I Combüchens stilsäkra prosa lyfts
detaljer fram för att ge kontur åt intrigen och successivt redovisa
karaktärernas drivkrafter, och hon hittar ett helt unikt idiom till var och en
av dem. Det här är en roman som inte bara gör ett förflutna verkligt: den tar
sig också djupt in i vår tids mest akuta samhällsfrågor.
(Också publicerad i
Vi 10/17)
en bok med ett ämne som kommer att bli nominerad... trevligt att råkas på Bokmässan!
SvaraRaderaJa, det var ett oväntat möte. Kul att ses, absolut, och hoppas du fick med dig något av värde från Tranan (Kincaid va?).
SvaraRaderaett par av Thomas Bernhard jag inte läst
SvaraRadera(jo, ett par av Kincaid också, varit nyfiken på henne ett tag)
SvaraRadera